Vi hör ofta att bra ledarskap handlar om att lyssna.
Lyssna på medarbetarna. Lyssna på kunderna. Lyssna på förändringar i omvärlden och det är svårt att invända mot att som chef inte lyssna.
Samtidigt finns en fråga som får betydligt mindre uppmärksamhet: När ska en chef sluta lyssna?
För i takt med att organisationer blivit mer inkluderande har mängden perspektiv ökat. Fler vill vara delaktiga. Fler vill bli hörda. Fler förväntar sig att få påverka beslut som berör dem.
I grunden är det något positivt.
Problemet är att ledarskap till slut kräver ett beslut. Det finns nämligen en punkt där fortsatt lyssnande inte längre skapar bättre beslut. Det skapar bara längre processer.
Den chefen känner många igen. Ytterligare ett möte, en avstämning, eller synpunkter att väga in.
Inte för att mer information behövs. Utan för att beslutet känns obekvämt.
Kanske handlar det om en omorganisation, om en prioritering som missgynnar vissa, eller om ett vägval där alla inte kommer att bli nöjda. Då kan lyssnandet ibland bli en tillflyktsort.
Ett sätt att skjuta upp det som egentligen är ledarskapets kärna: att ta ansvar för ett beslut under osäkerhet.
Paradoxen är att medarbetare ofta efterfrågar inflytande men samtidigt förväntar sig att chefen ska visa riktning. Inte för att chefen alltid vet bäst, utan för att någon måste vara beredd att fatta beslut när perspektiven pekar åt olika håll.
Det verkliga dilemmat ligger kanske därför inte mellan att lyssna eller inte lyssna.
Utan mellan att vara öppen nog för att ändra uppfattning och modig nog att ändå fatta ett beslut.
Kanske är det också därför många medarbetare ibland beskriver sina chefer som obeslutsamma och samtidigt som dåliga lyssnare. Inte för att chefen lyssnat för lite, utan för att chefen lyssnat länge, men sedan fattat ett annat beslut än det som någon hoppades på.
Det är ett av ledarskapets dilemman. Att människor ofta vill bli hörda, men inte alltid accepterar att bli överröstade av ett beslut. Kanske är det just där som skillnaden mellan popularitet och ledarskap blir som tydligast.
För förr eller senare kommer varje chef till en punkt där frågan vad tycker ni inte längre kan ställas, utan istället vara tydlig med att hen kanske har lyssnat klart och ställa sig frågan: är jag beredd att ta ansvar för det beslut som följer?
Det är där ledarskapet börjar på riktigt.
Vågar du pausa i ditt lyssnande och vara beredd att inte väga in allt och alla?
