När ingen förstår vad du säger

Som ledare läggs en stor del av din tid på att kommunicera. Att informera och förmedla olika budskap. När budskapen är positiva är det kanske enkelt, men när beskeden ogillas av mottagaren blir vägen fram genast lite snårigare.

De flesta ledare har varit med om otaliga gånger där mottagaren inte hört eller förstått det som man förmedlat. Man kan lätt tänka att man som ledare inte har fullgjort sin kommunikativa uppgift på bästa sätt och all kommunikation och sker på mottagarens villkor. Men är det verkligen så?

Vi ser och hör utifrån våra erfarenheter och det blir våra tolkningar. Hur vet man att det budskap man som ledare förmedlat verkligen mottas som det är tänkt? En beprövad metod är att be mottagaren att beskriva vad de tycker sig ha hört. Det kan minimera risken att bli feltolkad.

Människors självinsikt har en tendens att upphöra i samma stund som de får ett tråkigt besked. Särskilt när det handlar om att förlora något. Ett jobb, en förmån, en position eller något som man har kärt och de flesta håller just jobb, förmåner eller sin position kärt. Egentligen handlar det om rädslan att förlora något, kanske prestige, ansiktet, eller en inbillad säkerhet.

Därför är det extra svårt att som ledare att nå fram oavsett vem det är som man har framför sig. Även en chef och ledare reagerar på samma sätt när de sätts i en sådan situation.

Det enklaste är att projicera, att skylla på budbäraren. Det är lätt att bara se sina rättigheter, men skyldigheterna glöms ofta bort. Tänk om alla kunde vara så schangtila att de tog emot budskapet för vad de är och var villiga att hitta en lösning. 

Att kämpa emot något som redan har skett eller är beslutat är sällan framgångsrikt. Det är inte självklart, eller en förmån att få vara med och bestämma i allt. Ofta reagerar vi som barn som blir arga på våra föräldrar, trots att vi är vuxna sedan länge.

Varje människa är ansvarig för sina handlingar, oavsett om vi vill inse det eller ej. Om en person inte längre kan fortsätta i sin roll arbetsmässigt, finns det alltid skäl. Att tycka att dessa skäl är fel är förvisso helt tillåtet, men hur man reagerar på dessa skäl är en annan sak.

Många ledare är rädda för att hamna i svårigheter och att själva få repressalier om de inte skött sin kommunikation på rätt sätt. Det gör att många samtal tyvärr ger en motsatt effekt och att man istället gör större skada än nödvändigt. Man förstärker känslan av att inte duga eller att bli exkluderad och det startar ofta konflikter och ilska.

Många ledare och chefer vittnar om hut svårt och jobbigt det är att ta ”det där samtalet” och det finns en mängd kurser i ”hur hantera besvärliga människor”. Det många glömmer är att det sätt som man reagerar och agerar på kan ge långtgående konsekvsenser, även framåt. Man vet aldrig vem man möter i framtiden och att fara ut i ilska är ett perfekt sätt om man vill förstöra sitt personliga varumärke. Det är märkligt hur många som inte tänker på detta. Troligen för att de saknar insikt om hur de beter sig och hur det påverkar andra. Annars hade de väl agerat annorlunda?

Det kan också handla om arrogans, eller att man helt enkelt saknar insikt om sig själv och därför väljer att projicera allt på chefen och ledaren. Detta är väldigt vanligt, men det talas sällan om det. Det som tar energi från de flesta, är just att möta personer som inte vill förstå eller lyssna på budskapet. Det spelar oftast ingen roll om beskedet lämnas på ett klokt eller oklokt sätt.

Som ledare ska man alltid ifrågasätta och fundera om mitt sätt var det bästa i varje given situation, men det är inte bara chefer som behöver fundera över detta. Även den som hamnar i en situation där de få ta emot ett negativt besked.

Som ledare är det oerhört tröttsamt att plötsligt möta en vuxen person som uppträder som om de tappat sin förmåga att vara klok och insiktsfull. Få pratar om det, men alla känner ganska lika inför det. Som ledare får du inte visa vad du känner, men likväl känner du.

Ett av chefers och ledares ansvar är just att förmedla budskap och ibland negativa sådana. Att då behöva komma till en punkt där mottagaren inte hör, eller förstår vad man säger, trots goda intentionen, är oerhört energikrävande. Kanske det mest energikrävande av allt.

Ledare och chefer behöver energi för att orka vara goda och bra ledare. Att ta en annan människas energi är inget privilegium. Det är snarare ett bevis på egen bristande insikt.

Det är inte alltid chefens fel. Men det är chefens ansvar.

Ansvaret ska dock delas mellan den som förmedlar ett budskap och den som tar emot det.

Som ledare förväntas du ta allt ansvar, även om man är flera om saken.

Är det därför det "svåra samtalet" är så energikrävande och gör att många kan ligga sömnlösa?

För vem hör vad du säger, när det du säger inte vill lyssnas på?