Konsten att hålla tillbaka sin ilska

Som ledare och chef är det tabu att visa sin frustration öppet och förlora sitt humör. Dock finns det de som använder ilska och humörsvängningar som ett verktyg för att bedriva sitt ledarskap.

Självkontroll är kanske en dygd, men frågan hur bra det är för chefen? Att ständigt gå runt med en frustration gör att man själv far illa i längden.

Jag hade ett intressant samtal med en erfaren ledare för en tid sedan. Vi pratade om den ibland stora mesigheten att inte våga visa känslor med risk för att andra ska uppleva sig som kränkta eller ansatta.

Det är en hårfin gräns mellan att vara tydlig med sina värderingar och budskap och gå över en gräns där omgivningen inte uppfattar det man vill ha sagt på det sätt som var menat. Samtalet handlade just om att just denna chef alltid är tydlig med hur denne uppfattar situationen. Av många kan det uppfattas som att bli åthutad, vilket också är ett sätt för denna chef att visa var dennes gräns går.

En hel del människor har svårt med konflikter och höjda röster och mina italienska vänner får ofta höra att de upplevs som förbannade, eller är i konflikt när de har ett sätt att uttrycka vad de känner på ett kanske lite mer högljutt vis.

Att som ledare och chef kunna visa sitt missnöje, sätta gränser och våga stå för sina värderingar måste väl ändå vara vettigt. Det skapar en trygghet kring vart chefen står i olika frågor och var gränsen går.

Att vara tydlig med vad som kanske gör en onödigt upprörd, frustrerad eller upprörd är en viktig information till omgivningen.

Likväl som det omvända.

Om ledaren alltid agerar som ett stoneface, blir det svårt att vara trovärdig i längden.

Ilska är en bra drivkraft, så länge den inte går ut över andra. Kanske är det lättare att ta ett svårt beslut, att göra någon besviken eller utsätta sig för fara för när det finns en aning adrenalin med i spelet?

I vissa verksamheter ageras det inte när ledare och chefer har svårigheter att hantera sitt humör, i andra verksamheter blir det stora rubriker. Det kan göra att ledare blir onödigt försiktiga och håller tillbaka att sätta gränser, eller undviker att vara tydliga med vad som är okej eller ej.

All ledare ställs inför situationer där de måste stå emot sina känslor, men i fler fall kan det också hjälpa ledaren att bli tydlig om vad som är okej eller inte.

Precis som med föräldraskapet är även ledarskapet något som många vill utmana. Att då som chef anpassa sig för att bli omtyckt skapar både svårigheter för chefen själv och för medarbetarna. Det skapar utbrända chefer och frustrerade organisationer.

Att våga markera, utan att tappa humöret eller kontrollen är en viktig förmåga hos en ledare.

Att också våga låta ilskan vara en kontrollerad drivkraft kan vara svårare, men ibland ack så effektiv.

Transparens och tydlighet skapar ofta trygghet. Skillnaden är att inte använda ilska som en extern projektion, utan som en inre drivkraft för att följa sina värderingar.

Det är normalt att bli arg, men ilska behöver ledas och det är alltid chefen som äger det ansvaret.

För visst måste även en chef få vara arg. Ibland,