Förmågan att förtränga verkligheten

Vi människor har olika sätt att förhålla oss till utmaningar och svåra situationer. Det finns beskrivningar på hur vissa ”fryser” när det sker något oväntat och vissa som får panik och agerar irrationellt. Ingen vet egentligen hur man kommer att reagera innan man står inför ett faktum.

Att som ledare tvingas handskas med svåra situationer är något som man förutsätts kunna göra. Det kan ske dödsfall på arbetet, eller händelser som utsätter medarbetare eller en själv för livsfara. Även påtvingade förändringar kan starta olika beteenden hos människor som inte går att förutse.

Vissa hamnar i ren kris och panik, andra verkar inte ha förstå utkomsten av det samtal man just haft och som kanske kommer att påverka personens framtid.

Många kanske tänker att det värsta kommer att hända och andra att det aldrig kommer att ske.

Många ledare tränas kanske i krishantering, men det är svårt att förutse hur omgivningen och en själv kommer att reagera. 

Det är också svårt att balansera mellan att inte vara för naiv och inte vara alltför desillusionerad. Vi kan se samma beteende i världen just nu och viss oförmåga att förstå att det värsta kan ske. Kanske är vi människor duktiga på att välja just vår väg för överlevnad.

Att vara obotlig pessimist eller obotlig optimist är kanske en läggningsfråga, men som ledare behöver man kunna balansera denna fråga och framförallt fundera på vilket val jag själv gör. Är glaset halvtom eller halvfullt och hur påverkat min syn på ”glaset” omgivningens agerande.

Vissa kan bli provocerade av offermentalitet, medan andra ser det som en trygghet.

Kanske ska utgångspunkten vara att det värsta kan hända och att ha beredskap för detta, utan att skapa panik.

Balanserade ledare med god självinsikt brukar kunna hantera dessa situationer. De som är ”hotbildsorienterade” utgår från det värsta och har sedan en plan hur hantera detta. Ett energidränerade tillvägagångssätt, men effektivt.

Ingen kan bestämma vilket sätt som är det bästa, men varje ledare bör vara väl medveten om hur hen kommer att anta en uppkommen och oplanerad situation, kanske en situation som man aldrig trodde skulle ske.

Det som ske i världen just nu får ofta kommentaren; ”det trodde vi aldrig skulle hända”. Orsaken är att vi utgår från vår egen världsbild och om du är en relativt stor humanist, kan du aldrig föreställa dig hur det är att vara det motsatta. Att föreställa sig det motsatta mot ens egen norm kanske är klokt att göra trots allt.  Om du saknar empati är det också svårt att förstå varför människor kämpar för sin frihet eller bryr sig om andra.

Oavsett behöver man perspektiv på sitt eget sätt och då utan att döma. Vad kan ske som jag i min vildaste fantasi inte kunnat räkna med?

Som ledare och människa är det oerhört viktigt att ställa sig dessa frågor och kanske till och med ha en plan utifall det som vi aldrig tror ska ske, kommer att ske.

Att våga tänka det mörkaste av tankar är inte lätt, men det är ett sätt att kunna ta ledarskap över en situation. Din egen men också andras. 

Det är vad ledarskap handlar om.