När människor sätter sig på tvären

Som ledare finns det många situationer där inte alltid andra håller med dig. Särskilt inte när det ska ske en förändring. Det finns olika sätt att få fram det man önskar och varje person har sitt sätt.

Att byta sätt är svårt och för att byta perspektiv behövs det någon som kan ge dig det nya perspektivet. Som ledare är en av de viktigaste uppgifterna att skapa förutsättningar för nya perspektiv. Det betyder att även du själv måste ompröva ditt eget perspektiv, samtidigt som du behöver stå fast vid något som är tydligt.

Det låter som en omöjlig uppgift, men det gäller att se hur en utmaning kan ändras till en möjlighet.

När vi inte vill acceptera det som vi står inför eller misstycker så har vi olika strategier att hantera detta. Vi sätter oss på tvären helt enkelt men på olika sätt och mer eller mindre sofistikerat. En del går i direkt konflikt och ställer till en scen, en del gör myteri i bakgrunden och en del säger inget alls men har ett passivt demonstrativt sätt.

Som ledare vet du inte helt säkert vem som egentligen står bakom det som du vill uppnå eller har krav på dig att uppnå. De flesta tycker att det är obehagligt med förändringar och en del ledare hanterar rädslan med att vara dominanta och utverka order. Andra försöker med konsensus eller hoppas på att kunna tala till förnuftet.

Men tyvärr finns det inget generalknep. Det kan vara rent provokativt att vara dominant för de som på olika sätt försöker underminera ett arbete och på det sättet återta makten. Många hoppas kanske på att de genom att söndra och härska ska få sin vilja fram och det lyckas ganska ofta. Detta gäller även ledare, men där blir kritiken mer svidande, varför den strategin inte alltid är framgångsrik.

Men vad händer när en organisation eller individ använder samma knep.  I vårt land har de faktiskt ofta stora möjligheterna att lyckas. Om inte annat finns det bevis på olika drev mot ledare och de personer som man ser har makt.

Ju högre det skriks, desto lättare att få som man vill. Då är det inte lätt att stå stadig, eftersom det egna jobbet kan stå på spel. Om man som ledare är rädd att förlora, ja då har man redan förlorat.

Att våga ta strid med de som tar strid kanske låter som en dålig lösning. Att möta makt med makt är heller inte alltid det bästa. Men faktum är att det tyvärr ibland är det enda sättet. Med makt menar jag då inte att den som slår hårdast vinner, utan den som är klokast att våga stå emot aggression och samtidigt vara tydlig med respekt. Alla människor vill ha respekt i någon form. Får de inte de kan de bli maktlystna och ju mindre de blir lyssnade på, desto starkare blir deras behov av att visa makt.

Visst kan det vara enormt irriterande med människor som försöker söndra och härska, men det finns alltid en anledning. Kanske orkar vi inte att ta reda på grundorsaken, men faktum är att där finns kanske svaret på hur det kan finnas en framkomlig väg.

Någon måste ju i slutänden besluta om hur det ska bli och de som inte kan acceptera det får helt enkelt göra ett annat val. Självklart ska vi kämpa för det vi tror på och det som är för allas bästa. Men frågan är: vad är allas bästa och ur vems perspektiv?

Det handlar om att få helheten att fungera, inte att ta hänsyn till alltför mycket individuella behov eller vad en grupp tycker.

 Att hitta en gyllene medelväg är inte enkelt. Som ledare får du helt enkelt hantera de som sätter sig på tvären och göra det som du är ålagd att göra och som du själv tror på. Det är det som är skillnaden mellan att vara chef och inte chef.

Någon måste i slutänden bestämma, även om det som bestäms inte gillas av alla.

Kanske är det rädslan att bestämma som gör att de som sätter sig på tvären kan fortsätta med det?