När ledarskapet blir ett annat än vi tänkt

Vi har alla vår egen bild av verkligheten. Den styrs av normer och av våra erfarenheter. Svårigheten ligger ofta i att kunna sätta på sig någon annans ”glasögon”. De som är modiga brukar vara öppna att ta in andra normer eller byta ”glasögon” med andra.

När vi utgår ifrån våra egna preferenser och dessutom är helt omedvetna om vilka de är, blir det oerhört svårt att försöka förstå varför andra agerar som de gör. Vi hänger kvar i frågan: varför?

Mycket tid läggs på att förstå detta varför, för vi tror då att vi ska hitta lösningen på problemet. Hur tänker hen? Hur kan hen göra så?

Vi kommer aldrig få något exakt svar på varför, särskilt inte när vi utgår från vår egen bild. Särskilt inte när vi saknar verktyg att definiera vår egen bild som en start.

Jag har under många år som ledare försökt förstå varför det man tror ska ske, inte sker, eller tvärtom. Med all den kunskapen och dessutom forskning, upplever många att det ju finns bevis på att vissa sätt är mer framgångsrika än andra. Men vad är ett framgångsrikt sätt? Svaret ligger ju i den egna uppfattningen.

Jag har hittat ett annat sätt som hjälpt mig att lättare kunna sätta mig in i andras världsbild, även om jag inte delar den. Att objektivt ta reda på människors preferenser och utifrån det kunna förstå hur de kommer att agera.

Vi hittar sätt att upprätthålla ordningen genom att följa ramar och strukturer. Vi vill ha en modell som förklarar det oförklarliga, men det som är rörligt och dynamiskt kan sällan rutas in i system. Möjligheten ligger i att förstå sina egna ramar och sen se hur den ramen kan kan förändras.

Det är därför svårt, ja nästa omöjligt, att få en annan människa att bryta sin norm. Den egna världsbilden skapar personlig trygghet och rädsla undviker vi alla. Människan vill förstå, men ibland är det inte möjligt.

När man möts av ett ledarskap som är så väsensskilt från det egna sättet att leda, blir de flesta ganska förvånade och ofta oförberedda. Man tar för självklart att ens egen bild är densamma för alla. Det är den egna bilden som blir utgångspunkten och normen för hur man ser på andra.

Vi är illa tränade på att se oss själva utifrån och det är inte helt enkelt. Det kräver arbete och mod. När någon påpekar hur vi är, tar vi genast till ett försvar. Ett försvar som finns av naturliga skäl eftersom vi måste skydda vårt eget perspektiv.

Modiga ledare vet att de måste ompröva sina tester för att komma vidare för att klara sig. De rädda har precis motsatt tes. De måste till varje pris behålla sin ståndpunkt. För dem är det detta som är tryggheten.

Det är därför verkningslöst att försöka förstå någon utifrån sina egna teser. Istället måste man skaffa sig ett verktyg som kan hjälpa en på vägen.

Det handlar inte om att definiera en personlighet, det kommer man inte långt med, utan försöka förstå behov. Det vi behöver är det vi kommer att fokusera på. Vårt behov av makt, vårt behov av bekräftelser, respekt, omtanke, ja listan kan göras lång.

Att möta brist på empati med mer empati är verkningslöst. Det må låta deprimerande, men ska man kunna skapa gott, behöver man förstå det man själv ser som ont. De som saknar empati har inte den aspekten med i sin tanke överhuvudtaget. Det är som att tala helt olika språk och se helt andra bilder.

När vi förfasas över ett ledarskap som vi anser är galet eller rent farligt, så ska vi komma ihåg att föremålet för vår analys har ett helt annat perspektiv. Vi kan inte förstå detta perspektiv, eller ens sätta oss in i vad det innebär.

Vad vi istället kan göra är att inse att egoism inte kan mötas med generositet, eller brist på empati mötas med humanism.

Det farliga är att underskatta det som inte är vår egen tes. Det är då vi kan drabbas av det som vi i vår vildaste fantasi inte trodde var möjligt skulle ske.

Att möta ett ledarskap som har bristande eller saknar empati, med mer empati är verkningslöst.

Som ledare behöver du ompröva din egen tes och se vilket behov som finns hos din omgivning.

Då kan du förändra utgången på ett bättre sätt. Men det tar tid att förstå hur.

Det är aldrig försent att börja.