Kan själv?

I förra veckan hade jag ett intressant samtal med en ledare i ett specifikt sammanhang. Samtalet handlade om hur ledarskapet fungerade och vilka utmaningar som fanns. Det fanns ett spår av bristande nyfikenhet och redan förutbestämda uppfattningar under samtalet, vilket kanske berodde på att personen var under press. Det är i just dessa situationer som förmågan av att använda sig av andras erfarenheter är som mest behövligt.

Döm av min förvåning deklarerade personen: ”man jag är jävligt bra på att leda andra människor”. Min första tanke var att denna ledare är en person med gott självförtroende, men samtidigt ett märkligt sätt att se på sitt eget ledarskap rent mognadsmässigt.

Att som ledare behöva deklarera sitt ledarskap på detta sätt, får mig osökt att fundera på om personen verkligen är en bra ledare. Här handlade det mer om att få saker att ske, men hur det görs var mindre intressant. Den tydliga deklarationen lämnade inget utrymme för större frågor som hur bygga andras potential, skapa tillit, att kunna delegera eller andra ting som handlar om ledarskap. Att leda en flock får är också en form av ledarskap, men kanske inte det som en bra ledare ägnar sig åt i detta årtionde, eller?

Att få människor att exekvera är en del av ledarskapet, men hur det görs är en intressantare fråga. Kanske är några ledare trötta på att alltid lyssna in och skapa delaktighet, eller så är de lomhörda för företeelsen i sig.

Vi har en viss kultur i detta land, som handlar om frihet och individens medbestämmande. Vi har en inneboende rädsla att bli exkluderade och inte sedda. Detta övergår ibland i överdriven ängslighet och oro.

En ledare behöver känna sig själv för att skapa trovärdighet hos andra. En ledare behöver genom självkännedom, ha förmågan att stå fast vid det han eller hon tror på, men samtidigt vara tillräckligt lyhörd för att ta in andra aspekter. Att kunna balansera detta bygger på förmågan att ta in nya tankar som inte alltid är de som man själv redan tänkt. Dina egna tankar har en tendens att stanna där de är.

Många ledare brister i detta. De vet redan vad som är bäst och hur saker ska skötas. Självklart ska en ledare inte vackla i sin uppfattning, men det är inte samma sak som att undvika att lyssna in och åtminstone pröva andra eller andras tankar.

Att påstå att jag är bra på att leda andra människor är inget fel i sig, men det beskriver kanske mer hur människor gör som man säger, än att man leder dem. Att leda kan också vara att få omgivningen att leda sig själva. Jag tror inte det var vad personen syftade på med sin replik. Då hade orden och uttrycket varit annorlunda.

Men repliken visade kanske på något annat under ytan. ”Jag kan bäst själv och jag vet banne mig hur man gör”. Detta förhållningssätt vittnar också om att jag inte behöver någon annans input, för jag kan bäst själv.

En hel del ledare resonerar på detta sätt. De tar gärna in influenser från fina managementböcker, men att själv ha en ledarvision hur de ska bedriva sitt ledarskap, ja det kan saknas.

Självgodhet och ledarskap passar illa ihop. De som inte förstått att en ledare aldrig blir bättre än de som denne omger sig med, kommer inte att bli lyckosam. Att ha en avart inställning när det gäller att ta råd och hjälp utifrån är sällan en klok väg.

Kanske är det brist på mod som gör att man väljer en egen väg. Men den vägen blir smalare och smalare ju längre tiden går. När man står inför utmaningar blir man oftast ensam i det svåra.

Det är både bra och viktigt att vara självständig som ledare, men att alltid hävda att man kan själv är aldrig en framgångsrik väg.

Fler huvuden tänker mer än ett och fler hjärtan och själar, skapar större kraft en ett ensamt ego.

Om inte blir kanske ”kan-själv-ledaren” varse detta förr eller senare. Och då är det kanske redan för sent.