Hur långt får chefen gå?

Det talas ibland om hur lättkränkta vi är i vårt land. Det sker i skolan och det sker i verksamheter. Många ledare oroas för att inte kunna sätta gränser med risk att bli anmälda eller på annat sätt bli underminerade i sitt ledarskap.

Härskarteknik har kommit att bli ett ord som det gärna slängs med i olika sammanhang och då ett sätt att anklaga chefer som sätter ner foten.

Det intressanta är att de chefer som verkligen praktiserar härskarteknik sällan blir anklagade för detta öppet, utan kommer undan.

Många ledare jag träffar har blivit osäkra på vad som är skillnaden mellan att sätta gränser och vara tydlig, kontra att gå för långt och av den anledningen blir anklagade, kanske uthängda i pressen och i en del fall, varit tvungna att lämna sina poster.

Lite förenklat så är det som bedriver den största sortens kränkningar, de som kommer undan och övriga de som får stryka på foten.

Överdrift? Ja, kanske, men det finns alltför många exempel på när ledare inte längre vågar vara den som leder. Kanske vittnar det om en osäker chef som kanske bör fokusera på att utveckla sin egen trygghet, men det är heller inte lätt när det finns exempel på hur chefer kan råka illa ut när de helt enkelt gör sitt jobb.

Jag har på senare tid fått möjlighet att träffa ledare i olika länder och det är intressant hur det skiljer sig kring ledarens mandat och förväntningar på tydlighet.

Vi i Sverige brukar ju skämtsamt anses vara alltför konsensusorienterade, vilket många lite ser ner på. Vi kanske borde lyfta blicken och lära mer av andra länder när det gäller tydlighet och ledarskap.

Ingen gillar väl att bli åthutad, men å andra sidan måste man ta ansvar för sitt eget agerande och vara beredd på att få återkoppling. Hur vi får denna återkoppling finns det säkert en hel del åsikter om.

Att som ledare inte våga ställa krav med risk att bli föremål för dåliga utfall i medarbetarundersökningar, eller kanske till och med bli kontaktad av facket är inte helt ovanligt.

Det pågår en slags parallell process mellan att våga lyfta fram ledare som inte agerar som sig bör och de som inte vågar agera för att blir betraktade på ett felaktigt sätt.

Det är inte helt obekant att det till och med funnits drev mot enskilda ledare, som resulterat i att inte längre orka vara chef. Att som ledare bli utsatt för mobbing och myteri är faktiskt inte helt ovanligt.

Det är kanske dags att ta upp frågan kring vad en ledare ska behöva utstå och vad som är en okej kultur. Det är något som sällan talas om. Kanske för att ledaren och chefen ska framstå som starka och vara immuna eller tåla att bli ansatta. 

På det sättet finns ett slags chefsförakt som är ganska allvarligt i en del verksamheter. Chefen är vi mot dem, istället för den som ska leda arbetet på ett sätt som ger verksamheten de verktyg den behöver. 

Relationen chef och medarbetare är inte ett vi och dem, utan ett samspel som båda parter måste ta del i.

Det är lätt att kritisera dåligt ledarskap och det är lätt att skaffa sig ett övertag i den kritiken, när det finns så många fallgropar som ledare kan falla i. De mest humana ledarna är kanske också de mest känsliga och blir på det sättet också en måltavla för omgivningens kritik.

Kanske behöver chefer träna på att våga sätta de gränser som behövs och omgivningen visa samma respekt mot ledare som de gör mot andra människor. 

För varför är det oftast så att de ledare som verkligen bedriver någon form av tystnadskultur sällan är de som får gå. Det är de som är lite mjukare som också saknar hårt skal när det gäller.