Jag vågar inte utöva mitt ledarskap längre

Rubriken fick mig att haja till. Det var en inlaga i en tidskrift för chefer om en ledare som inte längre vågade vara tydlig i sitt ledarskap.

Att chefer ofta får ta ansvar för hur en organisation mår och fungerar är kanske självklart. Men frågan är hur långt detta ansvar ska sträcka sig och vem tar ansvar för chefens arbetsmiljö?

Kanske letar mina ögon upp just de artiklar och notiser som handlar om chefer som får kritik i press och media och där denna typ av retorik används. Chefen har anställt sina kompisar, chefen utöver ett maktmissbruk, chefen skapar rädsla och det råder en tystnadskultur etc. etc. Självklart ska chefer granskas, då de har en stor påverkan på andra och deras miljö och förutsättningar, men ett litet mått av chefsförakt smyger sig in här.

Av det som rapporteras tvivlar jag inte på att det finns ett dåligt ledarskap, men min erfarenhet är att när det är verkligt allvarligt, är det sällan något som rapporteras i det stora eller som allmänheten får ta del av. Det finns personer som man gärna vill hålla sig vän med och då synas inte deras arbete på samma sätt.

Kanske är det så att i de verksamheter där maktmissbruk på chefsnivå råder, väljer också medarbetare att sluta. När det blir uppenbart ohållbart, tas möjligheten att välja andra alternativ.

Det informella ledarskapet är svårtyglat. Det finns absolut personer i organisationer som sätter i system att svartmåla chefer och som också har svårt att acceptera ett tydligt ledarskap. Var gränsen går för maktmissbruk och lättkränkhet är inte alltid tydlig.

Att chefer blir mobbade på sin arbetsplats låter kanske märkligt, men artikeln som ligger till grund för mina tankar här, talar sitt tydliga språk.

När en chef inte kan utverka sitt ansvar, utföra sitt uppdrag eller axla sin roll pga. rädsla, då har det gått långt. Man tycka att den som inte klara detta bör inte vara chef, men det är som att säga att den som mobbas får skylla sig själv. Det skulle vi aldrig säga, men vi säger det när det gäller chefer.

Man kan givetvis undra varför ingen tar tag i fråga. Chefen har väl också en chef? Möjligen är den också rädd? 

Att en organisation ska bygga på tillit och inkludering är en vedertagen framgångsformel, men om det bara gäller för chefen och inte för medarbetarna blir det skevt.

Många kanske utövar sin ilska för andra saker på auktoriteter och då blir chefen ett verktyg för detta.

Vi måste bli uppmärksamma på att även chefer kan ha svårt att komma igenom i sina uppdrag och att det är viktigt med stöd från överordnande, så att man kan genomföra det svåra förändringar som krävs. För det är oftast vid förändringar som rädslor skapas och myteri kan uppstå i en organisation.

Att det ska finnas möjlighet till att utrycka sin åsikt är självklart, men det är ändå ledningen som beslutar och tar ansvar för verksamhetens fortlevnad. Det kräver ofta obekväma beslut och ifrågasättande. Det skapar givetvis missnöje på en del håll, men missnöjet kan inte få växa till ett maktmissbruk från andra sidan, där chefen inte längre vågar utöva sitt ledarskap.

Då accepterar och respekterar man inte ledarskapet, men gärna sitt eget behov av att göra just det man kritiserar. 

Att chefen utövar maktmissbruk är inte acceptabelt i någon form, men ledaren måste kunna få leda, utan att bli utsatt för maktmissbruk för egen del.