I vilka "rum" ska vi befinna oss i efter pandemin?

Jag följer med intresse och viss fundersamhet debatten om var vi ska jobba efter pandemin. Olika företag tar redan nu beslut om var de vill att deras anställda ska jobba. Det sätter press på många ledare att ta beslut och väldigt många är villrådiga kring vilken väg som är bäst. Många gånger speglar besluten ledarens egen syn och behov kring vad som fungerar.

För att vara en aning provokativ så är det arbetsgivaren som leder och fördelar arbetet. Men debatten handlar ofta om personliga och individuella åsikter och uppfattningar om vad som fungerar för mig som person.

Fokus är vad som fungerar för individen, men är inte en verksamhet byggd på en helhet och hur organisationen som helhet kan möta de krav som marknaden ställer på dem?

De psykosociala delarna är arbetsgivarnas ansvar och det är intressant att varje individ tar beslut baserat på var de befinner sig. Självklart har de kanske varken befogenheter eller ansvar att tänka på verksamhetens om helhet, det är ju chefens roll.

Vi riskerar kanske att få en av de största polariseringarna i företag och verksamheter där det idag är svårt att överblicka vad effekterna blir och jag tror att konsekvenserna kommer att vara större än vad man idag kan tro eller överblicka.

Jag har tidigare sagt att detta är en av de största kommande ledarskapsutmaningarna framåt, men blir mer och vase att det också kanske är sanningen.

Hur ska man ena två helt olika inställningar om hemarbete? Är det ens möjligt? Hur ska man få ihop team och grupper, samarbete, lärande och innovation?

Just nu verkar de flesta ha pausat tanken. Kanske för att det är svårt att överblicka vad som ska ske sen, eller så skjuter man helt enkelt problemet framför sig. Kommer vi att skapa ett energitapp för de som nu vant sig med hemarbete och en energiboost för de som längtat till samvaro?

Många av de arbetsuppgifter som har en mer repetitiv karaktär, eller där själva uppgiften är enkelt mätbar och också kanske följer ett utstakat regelverk, är lättare att hantera i egna "rum".

Dessa arbetsuppgifter kan, just av den anledningen, utföras varsomhelst. Det innebär de passar in i ett effektivitetstänk och struktur och kan kanske liknas mer av en produktionskaraktär.

Vi har de senaste åren talat mycket om kunskapssamhället och nu jublar vi över hur tekniken tagit flera års kliv framåt. Men vad ingen pratar om är att vi egentligen bara paketerat om formen för hur utförandet kan ske. Lite som när produktionslinan i fabrikerna ersattes med automatik. 

Kan det vara så att det som nu sker, är en sorts tillbakagång till produktionssamhället och att det nya läget driver än mer på utvecklingen av AI?

En produktionslina behöver inte vara en del av en kultur, kräver ingen direkt innovation i utförandet. Innovation blir istället ett medel för hur effektivitet kan uppnås. Där finns inget intresse eller behov av samverkan mellan människor.

Innovation sker sällan i en persons huvud. Uppfinningar ja, men oftast behöver de förädlas och testas innan man vet att de är gångbara. Innovation sker i samspelet och mötet mellan människor och där utmaningarna måste lösas genom diskussion och dialog. Även de största förespråkarna för produktionstänk använder sig av ”walk-and-talk-möten”.

Är vi så fokuserade på i vilka ”rum” vi ska arbeta framöver och fördelningen i tid mellan dessa, att vi glömt lyfta blicken och därför är blinda för vad som kommer att ske.

Har ledarskapet dragits med i den stora masshypnosen där det handlar om var vi ska jobba. Inte hur och varför?

Håller kunskapssamhället sakta på att glida över i ett produktionssamhälle, där tekniken är vaselinet på kameralinsen?

För vilken kultur vill vi skapa och på vilket sätt kommer den våra kunder tillgodo?

Ledare behöver börja lyfta blicken och titta bortom de ”rum” som nu är i fokus i debatten.

Bortom dessa ”rum” väntar en mycket större utmaning.

Verkligheten.