söndag 10 januari 2021

Konsten att lura sig själv (och andra)?

Många framgångsrika ledare beskrivs om karismatiska och kanske manipulativa.

Ledare som charmar och får med sig organisationer är nödvändiga i svåra tider. Kanske är det också därför dessa lyckas bra i tider där människor behöver hopp och en god framtidssyn.

Det är lätt att bli förblindad av vackra ord och stora löften och att få människor att tro på det som sägs, men det finns tyvärr en del mindre positiva metoder som är väldigt effektiva för att få igenom sina planer.

Som åskådare är det kanske enkelt att se saker utifrån och kanske har du många gånger sett igenom fagra ord.

Frågan är om ledare rent allmänt medvetet manipulerar sin omgivning, eller om det helt enkelt är så att de tror så starkt på det de själva har som övertygelse, att det blir trovärdigt inför andra.

Vi bestämmer oss gärna för vad som är ett bra eller dåligt sätt att övertyga omvärlden om sanningen. Vi har också bestämda uppfattningar om vad som är sanningen.

Så länge en ledare driver frågor som gagnar majoriteten och inte hen själv, är det inte farligt, men när drivkraften enbart handlar om ens eget ego, blir det allvarligare.

Från tid till annan vittnas det om chefer som beter sig illa och anonyma anklagelser och vittnesmål dyker upp. Man kan då tänka att det är sanningen och att denne ledare är en hemsk person, men vad är det som säger att det inte är en komplott av andra som får sin makt utmanad och inte längre kan agera som de vill?

Det intressanta är att de riktigt karismatiska och farliga ledarna sällan utmanas. Oftast sker det först när de inte längre har makt eller håller på att bli försvagade. De använder nämligen rädsla som styrmedel. Därför ifrågasätts de sällan. Men de som inte använder rädsla som maktmedel, utan istället använder inspiration för sin övertygelse, kan ändå bli anklagade. 

Jag har träffat många chefskollegor som fallit offer för mobb, trots att de är humanister, men tvingats utmana existerande maktstrukturer. De som inte ifrågasätts skapar sin egen maktstruktur och plötsligt vill alla tillhöra den. Men den har ett pris.

Oftast överlever de ”snälla” ledarna kortare tid, men de andra går under förr eller senare. Det är ett märkligt förlopp, men alltför vanligt.

Kanske måste man som ledare intala sig själv en sanning för att kunna driva sin mer hårdfördra linje. Det är lättare att lura sig själv om man ska lura andra.

Den valda sanningen är en bra försäkring att investera i.

Alla historiska ledare som lyckats få med sig de stora massorna för egen räkning känner vi alla till. Frågan är varför så många följer dem? De slår an på rädslor och idén om att de ska frälsa oss ifrån ondo, när det i slutänden kommer att handlar om just det onda. Rädslan är större än allt.

Varje ledare och människa måste ständigt fråga sig om de vill övertyga för egen del eller för majoritetens väl.

Att inte lura sig själv, är ett ständigt ifrågasättande av sina handlingar. Den frågan är viktig att både ställa sig själv som ledare, men också andra. Det är en bra försäkring mot att inte förlora sig i makt som är skadlig. Makt behövs för att kunna göra gott, men används alltför ofta för andra syften.

Ibland har vi inte förmågan att vet vilket av dem det är, innan det kanske är försent.

Kanske känner vi det på oss, men lurar oss själva för att sanningen kräver mer av oss.

Att vara sann mot sig själv som ledare är A och O, tyvärr är det just sanningen som är det svåra.

 

Inga kommentarer: