Ofrivillig hjärntvätt?

Aldrig har det väl funnits så många åsikter om detta med distansarbete. Nästan som två politiska motpoler. Om man följer vissa sociala medier argumenterar många för sin ”åsikt” med liten respekt för olika perspektiv eller att man måste välja den ena, eller andra sidan.

Mitt i allt möts de chefer som försynt säger; "det är svårt att leda på distans", eller att de inte tycker att situationen är bra, av argumentet att de bara vill kontrollera.

Jag tror inte att vi människor egentligen förstår vad det är som håller på att hända. Att plötsligt ha allt i sitt liv på ett ställe. Kontoret blir vardagen och vardagen blir kontoret. 

Antalet online möten har skjutit i höjden och många vittnar om att de i princip inte längre lämnar sin ”kontorsstol” hemma under dagen. Det är ju lättare att boka tidsmässigt så att mötena avlöser varandra på löpande band.

Men vad ger det för effekter, dessa nya beteenden kring möten?

Någonstans på vägen hinner vi inte stanna upp, inte reflektera, utan kör bara på. Hjärnan klarar inte att själv sätta stopp och långsamt, långsamt blir det vår nya verklighet.

Vår hjärna är lätt att lura och allt vi utsätter den för blir också sanningen. En slags ofrivillig hjärntvätt som kanske kommer att döda kreativiteten, reflektionen och innovationen?

Ledare och chefer måste få tid och möjlighet till att stanna upp. Hur ska de annars kunna leda en verksamhet i utveckling? Faran är att vi bara ägnar oss åt att lösa det som står för dörren och inte hinner fundera på vilka förändringar som krävs och hur vi ska utveckla både verksamheter och människor framåt.

Vi blir långsamt mer passiva och mindre reflekterande. Om vi inte heller orkar reflektera, hur ska vi då kunna vara medvetna om att vi håller på att förändras, tappa förmågan till insikt och medvetenhet?

Jag tror inte många just nu ser den direkta faran. Det är som en ofrivillig hjärntvätt som sakta smyger sig på.

Självklart kanske några känner en större tillfredsställelse att slippa kasta bort dyrbar tid på att resa, men att få ett uppehåll och avbräck i det man gör är viktigare än man tror.

Visst, om du har karaktär kan du ta den där promenaden, Har du möjlighet kanske med dina medarbetare, men troligen alldeles själv. Kreativitet föds genom att mötas och inte genom att själv sitta på kammaren. Kanske hinner du reflektera under promenaden, men till vilken nytta om det inte finns något att använda dina reflektioner till?

Jag är oroad över hur vi allmänt ska kunna ta oss ur den dvala som vi försätts i, kanske utan att vara medvetna om den.

Självklart kommer jag att få mothugg. Men om du stannar upp en stund och funderar på vad bristen på pauser, nya perspektiv och ny kunskap gör med oss i längden.

Ny kunskap är inte hur man nu lärt sig hantera digitala möten eller leda på distans. Snart kanske ordet leda får en annan innebörd.

Att känna leda är inte att leda. Det är att tappa bort den energi och positivism som vi alla behöver för att orka framåt.

Låt oss utmana den ofrivilliga hjärntvätten. Låt oss skaffa oss tid att fortsätta göra det vi gjorde innan vi försattes i eventuell likgiltighet.

Låt oss skapa utrymme för reflektion. 

Låt oss slåss för det utrymmet. Alla dagar i veckan.