Är det bara chefer som vill ha kontroll?

I pandemins spår börjar man nu kunna se olika analyser för att förstå hur den påverkar oss. Man vill få svar på hur den nya situationen ska hanteras och citat som "det nya normala" dyker upp allt som oftast. 

Många famlar kring hur de ska agera och det är naturligt att vilja ha ett färdigt recept att agera utifrån. 

Undersökningar visar att det inte finns någon särskild väg som är fungerande för alla och att det kanske till och med är så att vägarna är varandras motsatser. Som ledare är det inte lätt att navigera och flera undersökningar visar nu att just chefer är de som tycker att det är allra svårast att hantera ledarskapet i detta nya läge. 

Medarbetare har väldigt olika känslomässiga reaktioner kopplat till situationen och det har nästa blivit som en tvådelad polarisering. Ena sidan tycker att de får ihop sitt liv bättre, andra lider av att inte få samverka nära med andra. Vissa tror verkligen att det går att fortsätta jobba utan att ses, medan andra hävdar att det är klart möjligt. 

Någon talar om att det kommer att utvecklas olika kompetensklasser, där de som inte samverkar med andra dagligen (och med samverkan menas inte online eller på distans) kommer att tappa sin "engagemangskompetens". 

Det börjar nu komma undersökningar som fokuserar på hur chefer och ledare uppfattar situationen. Det är för tidigt att dra några slutsatser, men det jag sett oroar mig. En av de slutsatser som görs är att chefer inte uppskattar distansarbete för att de inte kan kontrollera vad deras medarbetare gör. Igen visar det på ett chefsförakt tycker jag. Det befäster en idé om att vi har chefer som ett kontrollorgan. 

Att leda en verksamhet kräver givetvis kunskap om det som ingår i en chefs uppdrag. Att se till att det finns ett underlag för de tjänster och produkter som erbjuds och att ständigt hålla örat mot vad marknaden eller olika intressenter behöver. Att sköta det formella och informella för en organisation utveckling och välmående.

Men sen finns också det som är svårt att formellt lära sig. Det handlar om ledarskapet. Att få människor att prestera, leverera, agera och utvecklas. Det är oftast en underskattad, men ack så svår uppgift. Det går att läsa böcker om det goda ledarskapet och hur man gör. Men ledarskap handlar om något mångfacetterat som inte kan övas in. Det har med handlag, talang, intresse och förmåga att göra.

Visst är det delar i chefsrollen som handlar om att kunna kontrollera att det som görs går i linje med vad verksamheten behöver göra. Den kontrollen är inte av ondo, utan en nödvändighet. Visst kan det vara svårt att hålla ihop alla delar när man inte ses som tidigare. En del saker kan till och med kanske vara lättare att tydliggöra på distans, men det som handlar om daglig kontakt där man kan lösa en snabbt uppkommen fråga, tappar man.

Jag tror inte att chefer är mer negativa till distansarbete kopplat för att de inte kan kontrollera vad medarbetarna gör, utan för att de förlorar sitt verktyg att snabbt kunna lösa en fråga eller ett problem när det uppkommer. Små frågor kan snabbt växa till stora problem när var och en sitter på egen kammare och funderar. Risken att man bygger upp ett problem som lätt hade kunnat avstyras på skrivbordsnivå.

Vi behöver vara mer lyhörda för vad det egentligen är som oroar både chefer och medarbetare med den situation vi har nu. Det är lätta att dra förhastade slutsatser.

Jag tror att frågan kring hur vi ska jobba framgent, kanske kommer att vara en av de stora ledarskapsutmaningarna framåt. Dels för ledare som vill vara nära sin organisation för att kunna plocka upp små skiftningar, dels för de som behöver hantera medarbetarnas olika behov som, oavsett vad man beslutar, kommer leda till att någon inte blir nöjd. 

För de konsensusorienterade cheferna blir valet svårt, för de som pekar med hela handen finns risk att tappa engagemang och produktivitet.

Oavsett bör vi ta frågan lite längre och inte utgå ifrån att det är kontrollbehovet som är det enda. Frågan är långt mer komplex.