Vem vill leda online?

Många delar av vår värld har kastats om i samband med pandemin. Olika vägar har prövats och olika organisationer och ledare har agerat eller reagerat olika. På något sätt har övergången till ett annorlunda sätt att tillbringa sina arbetsdagar blivit en norm.

Få har ifrågasatt om det är lösningen i sig, men några få menar att det faktum att vi inte lägre ses och utbyter idéer kan bidra till en ny sorts kompetensbrist. Lösningar som ger det digitala en skjuts hejas på av de företag som erbjuder teknologier och produkter för ändamålet.

Svårigheten hur man ska förhålla sig till att arbeta från hemmet istället för kontoret hamnar på chefen. Oavsett vad denne beslutar sig för, är det någon som känner sig obekväm. Plötsligt har det uppstått en glidande otydlighet kring vad som ledaren vill och tar beslut om, kontra vad FHM gör.

Många vittnar om förbättrad effektivitet, frågan är hur bra man är på att bedöma det själv. Andra menar att innovation och utveckling får stryka på foten när vi bara befinner oss här och nu. Någon har skrivit om hotet att människor rent kompetensmässigt hamnar i olika nivåer, där de som skapar en bekvämlighet, också tappar drivkraften och energin till det engagemang som krävs för att kunna ta sig vidare i och efter pandemin. Att den personliga konkurrensförmågan helt enkelt försvinner.

Debatten kan pågå för evigt, men det stora frågan är ju inte vilka åsikter eller känslor som är sanna eller de riktiga, utan vad den nya normen gör med oss som människor i längden och hur verksamheter ska kunna överleva om produktiviteten kanske inte är det enkom viktigaste, utan kreativiteten.

Jag har haft förmånen att intervjua ett antal ledare sista tiden i och med att vi startat en ny podd. Där framgår det tydligt att just ledare och chefer har stora svårigheter att utföra sitt jobb som de är vana vid. Någon ropar högt på att det handlar om kontroll och att chefer som inte tror att deras medarbetare jobbar när de är på hemmaplan är förlegade.

I ärlighetens namn finns det tyvärr exempel på människor som ägnar dagarna åt att renovera huset, besiktiga bilen eller helt enkelt ta en tur med kompisens båt. Men om vi bortser från de som har låg arbetsmoral, handlar detta inte om chefernas misstro att medarbetare inte tar sitt ansvar, utan om det faktum att många saker löses med automatik när man kan gå runt bland skrivborden på plats och kan lyssna in stämningar eller lösa frågeställningar där och då.

Många ledare lider därför av att inte kunna sköta sitt jobb.

Debatten har till stora delar handlat om medarbetare och hur det känns för dem att jobba annorlunda, men få handlar om chefer som lider. Inte för att de inte har samma kontroll, utan för att deras arbetsdag plötsligt blir så oändligt mycket tråkigare och mindre meningsfulla.

Som ledare får man energi av att lösa frågor i närhet av sina medarbetare i nära dialog. Att utbyta idéer i stunden och att kunna se och känna hur mottagaren tar emot eller sänder ett budskap.

Oavsett chef eller inte så borde de flesta människor sakna närvaro och utbyte av idéer i realtid. Om inte annat kommer de att påverkas oss djupare än vi tror.

Frågan är om utvecklingen går framåt eller bakåt när det gäller den kollektiva kompetensen... och intelligensen?