Prestera eller gå hem

Det alltmer snabba och tuffa arbetsklimatet kanske förändrar vårt synsätt, förminskar vår empatiska förmåga och gör oss mer till snabbagerande maskiner?

Ledarskap som innehåller delaktighet, respekt för individen och en allmänt god människosyn verkar inte hinnas med.

Resultat ska uppnås, den som inte klarar det får se sig om efter ett annat jobb.

Kanske låter det dom en självklarhet för vissa, för andra är det värderingar som går stick i stäv mot det de har.

Kanske gör ledarskapet det enkelt för sig, genom att enbart fokusera på siffror. Ett sådant ledarskap är framgångsrikt kortsiktigt. Det är kortsiktigheten vi mäter, berömmer och känner oss trygga med. Om det inte presteras så får man titta efter andra uppdrag.

Har du misslyckats att nå resultat i ditt senaste uppdrag, förföljer det dig till nästa och skapar dåliga förutsättningar för att få nya uppdrag.

Kanske är det detta som gör att chefer, med egen rädsla i bagaget, trycker på de personer han eller hon ska leda. För chefen kan ju inte allena fixa resultat själv. Det är ju en insats av teamet.

Har på sista tiden mött många chefer som enbart drivs av nyckeltal. Någon klok person sa tidigare i veckan: ”ingen kan mobilisera en organisation enbart med KPI:er”. Vem bryr sig om omsättningen når en viss punkt? Möjligen de som mäts mot den och riskerar att förlora jobbet om de inte lyckas.

Möjligen om det är tydligt att alla får lämna om inte siffrorna når upp till det som förväntas. Då handlar det om hot som motivator.

En del ledare vet inget annat än att just mobilisera med just nyckeltal. Trodde att vi kommit längre men självklart härskar de ekonomiska talens makt, men inte lika självklart är VAD det är som leder till resultatet. Det borde vara självklart att det är vad och hur saker görs som ger resultat.

Så vad är hönan och ägget? Många chefer sätter upp strategier, mål och aktiviteter och tror på fullt allvar att detta räcker för att ge det resultat de önskar. Det är så vi tränas att tänka och agera.

Men det är inte strategin eller målen eller ens alltid aktiviteterna som ger resultatet, i alla fall inte det bästa resultatet.

När alla produktivitetstrender har införts och antalet människor för uppgiften är nere på minimum, ja vad finns då kvar?

Människors potential. Deras förmåga att göra mer av det som redan finns. Men att jobba med potential är flummigt, svårt att mäta och tar tid. Tror man.

Det finns lika bra metoder att mäta potential som andra parametrar om det är det som behövs. Det kräver ingen annan process än att sätta en strategi, ja till och med kan det gå fortare.

Nu har forskarna kommit på att det inte är IQ eller förmåga som alltid levererar bäst. Det är ledaren och medarbetarens gemensamma insats att ta tillvara på det som finns i en organisation.

Vi har en tendens att göra det alldeles för enkelt för oss. Så enkelt att vi tappar guldkornen när vi silar.

Kloka ledare har gjort upp med sina förutfattade meningar, slutat med talangprogram och insett att alla har talang. Det handlar bara om att plocka fram den.

Det görs inte via KPI:er eller att tvinga människor att göra mer med mindre tid. Det görs med genomtänkt ledarskap.

Finns det tillräckligt med genomtänka ledare?

Jag hoppas det.