Att vara på riktigt

Visst är det lätt att bli imponerad av karismatiska, vältaliga och till synes kloka ledare.

De säger kloka saker, formulerar sina svar, nästan efter manus. Fast det låter spontant.

Jag har själv upplevt det många gånger.

Med tiden samlar man på sig information om verkligheten och inser ibland att den ledaren som står där och låter insiktsfull, förra veckan hotade en medarbetare för att denna av någon anledning triggat chefens ego till det negativa.

Det kanske är tur att vi vet så lite om verkligheten. Men visst kan man skönja de som talar från själen och de som inte gör det?

Trovärdighet är en viktig ingrediens i ett ledarskap. Kanske bli man desillusionerad och luttrad med åren. Det märks när man träffar unga chefer som förundras över den krassa synen på verkligheten som ibland förmedlas. Eller är det kanske sanningen?

Vår önskan att de stora ledarna ska vara goda finns alltid där, men det har från tid till annan visat sig att kortsiktigt framgång ofta bygger på att inte agera som god ledare.

Det är bättre att veta vem du har att göra med, god eller mindre god, än att få verkligheten förvanskad.

Om man lyssnar noga och studerar kroppsspråk och tonläge, kan man börja skönja vilka ledare som är på riktigt. De som är grundade i sina värderingar, de som menar vad de säger, även om de har fördomar eller inte är politiskt korrekta.

Oavsett om de är tränade att säga "rätt" saker, kan man genom att lyssna lite noggrannare ändå höra om saker och ting sägs för att de är ens egna grundade åsikter, eller om det är tillrättalagd retorik.

Det finns ju en mängd undersökningar som visar att många chefer bär på en rädsla kring: ”När ska de komma på att jag är en bluff”?

Att vara på riktigt är ju så långt ifrån en bluff du kan komma. Kanske ägnas det för stor tid till att fundera på hur man vill uppfattas av andra än vad man vill stå för själv? De chefer som skulle kunna vara på riktigt ifrågasätter ofta sig själva medan de som inte är det bara kör på.

Att inte spela, att inte låta sina tillkortakommanden styra agerandet, att inte försöka mörka sina svagheter är ett sätt att hitta vad som är viktigt för mig som ledare. Det innebär också att möta sina tillkortakommanden och att då våga gilla dem.

Jag har träffat många chefer som är på riktigt, som är grundade i sig själva. De uppvisar stort mod. Flera av dessa kunde vi lyssna på Chefsgalan, där utser Tidningen Chef personer som bedriver det goda ledarskapet. Men det finns också de som är svårare att se igenom. Kanske är det dessa chefer som är rädda för att bli ”påkomna”?

Ingen är väl egentligen i grunden en skitstövel, men det blir lättare att hamna där om du inte vågar vara dig själv.

Kanske vet de inte vem de är eller hur man gör när man är på riktigt?

En god chef behöver ibland genomföra handlingar som kan uppfattas som elaka. Men det är skillnad på att ha eller inte ha empati och insikt om detta. Det kan du bäst göra om du är på riktigt.

Alla chefer borde försöka pröva det.