I en nyligen gjord undersökning visar det sig att en majoritet av cheferna lider av sömnproblem, stress och annan psykisk ohälsa.
Det är både beklämmande och på ett sätt också bra att man undersöker chefens hälsa. Svagt mandat ska bland annat vara en av anledningarna.
Håller cheferna på att förlora sin roll i vårt land? Jag har tidigare varit inne på att i Sverige litar de flesta på medarbetarnas åsikter om sin chef. Om denna av någon anledning inte accepteras av omgivningen som han eller hon leder, ja då agerar man mer fällande än förlåtande till chefens nackdel.
Jag har nyligen träffat en chef som blivit utsatt för en person som med egen agenda ville ha hans jobb. Som ett led i denna strategi misskrediteras chefen, andra medarbetare manipuleras och till slut framkommer det en historia om chefen som på ett sätt är fabricerad.
Då blir vi rädda och måste givetvis utreda om detta stämmer. Självklart visar sig missnöjet i medarbetarundersökningen och chefen får plötsligt ett ifrågasättande kring sin person och roll, trots att han varit chef i företaget i många år utan anmärkning.
Självklart ska det ifrågasättas om en chef inte fungerar, men varför ifrågasätts inte informationen, som avviker från tidigare information kring just denna chef. Kan det verkligen vara så att personen blivit en helt annan person plötsligt mitt under sitt uppdrag?
Istället borde man kanske titta på källan till detta. Vem är det som är ny i teamet och hur har den personen påverkat andra att ändra åsikt?
Jag vet av egen erfarenhet och från många andra chefer jag träffar och träffat att den här situationen inte är ovanlig. I våra grannländer eller i andra europeiska länder skulle ett liknande fall uppfattas som absurt. Ingen skulle sätta igång en process kring huruvida en chef plötsligt uppfattas på ett annat sätt än tidigare.
Få skulle ge chefen sparken på grund av en sådan sak och man ifrågasätter också och utreder om chefen är föremål för en intern konspiration.
I Sverige har jag sett väldigt lite av detta. Visst, det finna fall där medarbetare farit illa och där de kanske inte fått gehör. Men dessa fall är färre, fallet där chefen ”mobbas” eller utsätts på olika sätt för kränkningar talas det tyst om.
Undersökningen visar också att chefer gärna döljer denna psykiska ohälsa och det kan ju också vara en anledning till att problemet växer. Trots allt har ju marknaden för personligt stöd och coaching växt lavinartat.
Jag har inga empiriska belägg för detta men jag tror att andelen chefer som har en coach i Europa är lägre än för oss här hemma t.ex. Kanske beror det på synen på chefsrollen, att medarbetarna har mer makt, vilket är bra men att vi kommit till en punkt där det råder en obalans mellan ledarskapet och medarbetarskapet.
För inte ska chefer få må dåligt. De har också rätt att bli behandlade korrekt. Kanske är det också därför många chefer som har empati väljer bort chefsbanan?
Det är inte en bra utveckling för någon. Kvar blir både chefer och medarbetare utan empati.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Oj! Jag har precis varit med om just en sådan process som du beskriver och lämnade chockskadad med avgångsvederlag. Det vände inom loppet av ett par veckor och det märkliga var att jag inte ens fick tillfälle att bemöta vad som påstods. Jag har tio års erfarenhet av ledarskap och har bra erfarenheter och fina referenser bakåt men eftersom det är så tyst om sådana här saker inom den sektor jag varit verksam i är det svårt att förklara för nya presumtiva arbetsgivare vad som hänt. Upplägget var klassiskt: informell ledare i gruppen såg sin chans när en ny oerfaren chef ovanför mig tillträdde. Jag trodde att vi skulle samtala om och lösa konflikten (eftersom jag utgick från att ag ville agera rationellt) men inte ett enda påstående från medarbetaren ifrågasattes och hen har nu mitt förra jobb. Läste i en ledarskapsbok att man i Sverige ofta lägger allt ansvar på chefen och ser medarbetarna som oskyldiga offer istället för att se att både ledare och medarbetare skapar förutsättningar för varandra. Jag är den första att skriva under på att organisationer (ledaren och medarbetarna inkluderade) ibland mår bäst av att ledaren skiljs från sitt uppdrag och jag har alltid varit medveten om att risken att bli utköpt är en del av ledarskapets villkor. Samtidigt trodde jag naivt att detta var något man gjorde efter grundlig utredning och då andra möjligheter är uttömda - inte på grund av påståenden som chefen inte får en chans att bemöta. Dels är det hjärtlöst - en chef är också människa och sådana här processer tar hårt på en och som "bonus" blir det svårt att komma tillbaka i arbete. "Samarbetsproblem" blir en vag anklagelse och stämpel som är svår att förklara och försvara sig emot särskilt som det för en ledare oftast sitter i ryggmärgen att vara fortsatt lojal och aldrig yppa något som kan tolkas som negativt kring tidigare medarbetare och ag. Dessutom är det dyrt - mitt utköp har kostat min tidigare organisation runt miljonen och då är produktionsbortfallet under och efter turbulensen inte inräknad. Dessutom sitter just nu en kvalificerad ledare sysslolös vilket också är slöseri med förmåga. Jag hoppas att framtida svenska arbetsgivare tänker om - i linje med vad du skriver. Efter att det hände mig (jag har varit förhållandevis öppen med att jag blev utköpt eftersom jag bestämde mig för att inte skämmas) har flera kollegor som lämnat på samma sätt i tysthet kontaktat mig och jag har fått upp ögonen för att det är vanligt även i min sektor. Det sitter hårt inne för en ledare att ens för sig själv erkänna att man blivut utsatt för mobbing men det var ju det som hände. Och om det ser ut så här i Sverige - vem vågar då satsa på en chefskarriär? Våra löner är ju dessutom inte särskilt höga i ett internationellt perspektiv. Risken är att vi går miste om många framtida chefer på detta sätt. Tack för att du tog upp detta!
Hej,
Stort tack för att du delade med dig av dina erfarenheter!
Skicka en kommentar