Varför är människor oengagerade?

Flera undersökningar genom åren, visar att antalet engagerade personer vad gäller jobbet, är väldigt få. Jag har inte sett några undersökningar för hur det ser ut för chefer men antalet engagerade torde kanske vara något högre.

Många menar att det är chefen som måste motivera sina medarbetare, se till att de mår bra och att de levererar. Men någonstans måste man fråga sig varför människor inte kan leda sig själva bättre. Det är nästan som om de förpassas till barnstadiet där de inte förväntas kunna ta ansvar för sin egen situation.

I en verksamhet av idag, måste alla kunna driva sig själva, ta ansvar och skapa motivation. Alltför ofta måste chefen tala om vad som ska göras, istället för att enbart peka ut riktningen. Kanske finns det chefer som inte vill ha delaktighet, men de flesta vill bjuda in till ett större kreativt tänkande, för det ger ett bättre resultat.

Vad är det då som gör att engagemanget inte är stå stort som det skulle behöva vara? Det skapar ju inte någon energi för vare sig personerna, gruppen eller cheferna. Att leda människor som inte är glada och nöjda, det måste chefen ibland göra, men att ständigt försöka hålla engagemanget uppe, är nästa omöjligt.

Få chefer jobbar med att skapa en mening för sin omgivning. Kanske beror det på att det är det ekonomiska resultatet som är i fokus, och för den stora massan ger det ingen är det ingen tillfredsställelse. Möjligen om pengar är en viktig drivkraft och om de också får vara med och dela på resultatet. Men det är oftast en minoritet. Chefer får hög lön för att de har ett stort ansvar, jobbar mer än de flesta, riskerna att snabbt åka ut och det personliga varumärket och personens integritet skadas, något som inte kan värdesättas i pengar.

För de flesta handlar det om att känns en mening med det han eller hon gör. Den som behöver skapa en vision och en mening i steg ett är chefen och ledaren. Sedan kan resten ta vid och inspirera övriga.

Det går alltid fortare att hamna i en negativ spiral och det tar alltid längre tid att komma tillbaka efter en svacka. Med en verklighet som går allt snabbare, där resultat förväntas omgående och där kostnadsreduceringar gör att människor måste gå från sina jobb, gör ju inte ledarskapet och engagemanget lättare.

Men om det finns en mening, även med det som verkar meningslöst, då kan de flesta kloka personer ändå hitta ett engagemang i det som sker. Kanske är det så att det finns alltför få meningsfulla jobb och därför blir heller inte engagemanget som det kanske krävs för att hålla ångan uppe.

Att så få verkligen är engagerade i sitt jobb är ett allvarligt hot mot tillväxt, utveckling och meningsfullhet. Framgångsrika organisationer har ofta människor som känner att de gör något meningsfullt.

Alla bär ett ansvar att vara engagerade, men oftast är det chefen som få kritik när det inte är så.

Är det rimligt att ledarskapet ska hållas ansvarigt för detta också, eller är det kanske dags att ledarskapet ställer krav på att var och en hittar en väg för sitt eget engagemang?