Tänk om alla visste?

Chefen är en auktoritet för många och får därför ta och hantera en hel del extra besvärligheter kopplat till detta. När saker inte fungerar, är det kanske enkelt att skylla på chefen.

Många säger att karriären till stora delar beror på vilken chef man har och vissa menar att det är viktigare att välja chef än att välja företag.

Chefer bedöms, synas och kritiseras. Kanske med all rätt eftersom de har makt. Eller är det ett förlegat sätt att se på ledarskapet?

Någon klok person sa i veckan att samhället är en demokrati för många, men ett företag är inte en demokrati. Vad många gör är att kanske förväxla ett företag med ett demokratiskt styre.

Det är klart att en chef ligger illa till om han eller hon kör över sina medarbetare. Då kommer ingen att vilja arbeta på den arbetsplatsen, eller prestera eller levererar. Det betyder att målen inte nås och då kan chefen få bli tvungen att lämna verksamheten i alla fall.

Med det som bakgrund skulle man kunna säga att medarbetarna har en stor makt. De skulle i princip kunna avsätta sina chefer genom att i små steg upphöra med att göra det som krävs. Men å andra sidan kan en medarbetare få sluta om han eller hon inte levererar det som är kopplat till ansvaret. En arbetsgivare leder och fördelar arbetet, något som inte är demokratiskt alls.

Vad många kanske inte vet, eller ens bryr sig om, är hur chefer reagerar känslomässigt på medarbetare som på olika sätt försöker få sin egen vilja igenom, trots att företaget har en annan agenda.

Chefer förutsätts hantera människor i kris, människor som är arga och till och med kan vara smått galna, som förföljer chefer och kanske också går till handgemäng. Många chefer är frustrerade och mår dåligt av att behöva vara föremål för negativ energi och påhopp på olika sätt.

För att orka hantera det finns det olika val. De kan stänga av och bli ännu mer auktoritära och bli ännu mer kritiserade. De kan vara modiga och utmana det faktum att de inte är förenligt med chefsrollen att bli behandlad respektlöst, eller de kan välja att hoppa av sin chefskarriär.

Kanske tycker en del att man väljer sitt chefskap och att man då får leken tåla. Men en respektfull behandling av människor borde även gälla chefer. Men här görs det olika bedömningar beroende på roll.

Tänk om alla visste hur många chefer som ganska ofta mår dåligt av att behöva hantera svåra situationer och medarbetare som angriper dem personligen. Chefsrollen blir synonym med personen. Eller bryr man sig inte?

En chef är ju ingen människa. Eller?