Dags att damma av gamla ledarskapsteorier?

Det situationsanpassade ledarskapet har hängt med över tid och har också varit en av de populära trenderna inom området.

Det är lätt att dras med i olika akronymer och trendsättande ord. Kanske för att verka påläst eller för att chefer inte hinner sätta sig in i sådant. Forskningen rör på sig och det kommer hela tiden nya rön. Ibland motsägelsefulla sådana.

Det faktum att samhället har ändrats och att yngre generationer står för något annat är inget nytt. En del säger att ”på min tid så var ungdomen också annorlunda”. Kanske anser en del att tiderna egentligen inte förändras så mycket.

Men det är inte helt sant. Ny teknik förändrar vårt sätt att arbeta och utöva våra roller. Öppenhet och flexibilitet och en annan respekt för människan påverkar ledarskapet.

Att följa med i tiden som ledare är ett måste. Allt förändras oerhört snabbt och kraven ökar ständigt. Många vill inte vara chefer längre och fler och fler ser sina karriärer dö ut på ett sätt de kanske inte förväntat sig.

Oavsett vad vi tycker så förändras omgivningen, villkoren, uppdragen och situationerna allt snabbare. Som ledare är det ännu viktigare idag att kunna hänga med i detta. Kanske är det omöjligt?

Det sägs att det agila förhållningssättet är det enda som gör att vi kan överleva. Förmågan att ta in ny information och kunskap och applicera den i den verklighet som råder just nu. Att förändringsbenägenhet handlar om vilja att hela tiden leva i ovisshet.

Kanske är det så att de som inte triggas av förändringar och utveckling också är de som mår alltmer dåligt. Som chef måste man kanske ställa sig frågan vad som egentligen är intressant för mig i den tid vi nu lever i. Inte försöka förtränga eller hoppas att det ska bli enkelt och stabilt igen.

Att kunna skapa trygghet, i sig själv men också för sin omgivning, går lättare om man trivs med att hela tiden ställas inför nya situationer.

Vad sker då med dem som inte gör det? Tyvärr kanske det då är dags att inse att det idag krävs en förmåga, ett intresse och en drivkraft hos chefer och ledare att vara just agila. Att det är hela idén med ledarskap.

Att det situationsanpassade ledarskapet har gått ett steg längre och att situationen nu inte enbart handlar om att möta människor i olika situationer utan att möta helheten.

Kanske är det så att de som överlever chefskapet är de som redan är kameleonter och de andra ändå har klarat sig tidigare, men nu får det allt svårare?

För att vara kameleont krävs empati men också viljan och förmågan att hela tiden anpassa sig.

Att leda en ständig förändring kostar på. Eller är det just det som ger energi?