Demokrati eller apati?

Läste nyligen om en undersökning som visar att beslutsfattandet har sjunkit. Anledningen sägs vara finanskrisen och att chefer blivit mindre modiga sedan dess.

Besluten tas i mindre omfattning och det måste ju innebära att viktiga områden avstannar i utveckling.

Det svenska ledarskapet prisas men det finns också de som hävdar att i kristider finns inte tid för konsensus och att snabba beslut ibland kan vara avgörande för överlevnad ur ett affärsmässigt perspektiv. Icke beslut ger allvarligare konsekvenser än beslut som kanske inte är helt rätt.

För svenska chefer generellt är det viktigt med delaktighet. Eller stämmer det verkligen?

Varför det? Är det för att de verkligen tycker att allas inslag i debatten bidrar, eller handlar det om andra saker?

Att vi är tränade i ett system där alla ska få säga sitt, att demokratin har smugit sig in i affärslivet och offentlig sektor och där förvandlas till något annat. Apati?

Att vi helt enkelt har loggat ut och istället hoppas på att saker ska lösa sig ändå.

Jag träffar många chefer som tycker det är obehagligt att ta ett rakt samtal. Att ta upp något som inte fungerar eller att tala klarspråk med de som medvetet förstör och stjäl energi från övrig organisation. Energitjuvarna får ofta hållas på bekostnad av helheten. Inte är det väl så farlig ändå? Men i efterhand säger de flesta att de skulle ha tagit tjuren vid hornet mycket snabbare.

Försvårar våra arbetsmarkandsregler för chefer att vara raka och tydliga i sina påpekanden eller är det en allmän idé om att ett företag eller en organisation styrs och leds av stor grupp som måste få säga sitt.

Har vi kanske blandat hop demokratisk och medbestämmande med rätten att sätta sig emot slutgiltiga beslut?

Om de svenska cheferna visar en ovilja att ta beslut i svåra tider, kan man fundera på hur det ser ut i goda tider?

Att känna sig bakbunden och inte utföra sitt arbete är det sällan någons om påtalar, men däremot att man inte vill såra eller bete sig inkorrekt mot sina medarbetare.

Alla önskar tydlighet, det är inte samma sak som att bli överkörd. Men chefen finns ju där för att just fatta beslut och det är inte självklart att alla håller med om utgången. Det vore snarare märkligt om det var så.

Har vår idé om demokrati utvecklats till någon form av apati för vissa chefer eller är det så att chefer har förlorat sin ryggrad?

Jag hoppas inte det, men jag undrar varför obeslutsamheten är så stor. I svåra tider behöver vi chefer som vågar och tar ansvar.

Vad hände med den frågan?