Används chefen på rätt sätt?

Läste nyligen att fyra av tio chefer vill byta arbete inom tre år och hälften av cheferna är missnöjda med sin arbetssituation.

Den allt tuffare konjunkturen har bidraget till krympta organisation där ledarskapet inte längre får det spelrum som krävs. Chefer ska kunna allt och både vara i den operativa vardagen och samtidigt hinna och kunna tänka strategiskt.

Olika människor har fallenhet för olika arbetssätt och just chefer kanske har en tendens att vara bättre placerade kring det strategiska arbetet även om den taktiska ådra måste finnas på plats.

Vad händer då med chefer när de inte får använda sin talang och potential? Vad händer med medarbetare och organisationer i stort?

Det vittnas om att det sker väldigt lite framåtriktat arbete just nu, att få beslut tas. Kanske inte för att beslutsamhet saknas, utan en oro över att göra fel, att marginalerna är för små för att begå misstag och att det är så mycket operativt arbete att ingen orkar titta runt nästa hörn. Att det handlar så mycket om att här och att hantera vardagen och därför blir de långsiktig viktiga frågorna tyvärr de som får stryka på foten.

Man kan ställa sig frågan vilka konsekvenser detta får? Eller är det så att chefsrollen numera bara får utrymme att vara operativ och att det är detta som fungerar.

Det skulle betyda att chefskapet i stort har ändrats utan att de individer som innehar positionerna kanske vill eller är medvetna om detta.

Det innebär också att medarbetarna får mindre av långsiktig utveckling och också de tvingas till att kanske släcka bränder, tänka kortsiktigt och inte heller använda sin fulla talang.

Lojaliteten som chef får sig också en törn och det visar också undersökningar. Utanpå på det så är också de yngre generationerna mindre lojala mot arbetsgivaren i bemärkelsen att de inte stannar om de inte utvecklas.

Kanske är det krisen, de kortsiktiga arbetssätten i kombination med yngre generationers krav på utveckling som kommer att ändra chefskapet på ett sätt vi kanske inte är medvetna om.

Kanske chefsrollen på sikt blir utarmad eller så minskar antalet chefer som vill befinna sig i detta mer kortsiktiga perspektiv.

Självklart måste man kunna anpassa sig till rådande situation men att tappa bort drivkraften och motivationen till varför man tog ett chefsjobb går ju i så fall förlorad.

Att som ledare våga gå lite mot strömmen och titta på det långsiktiga även i den snabba värld av aktiviteter vi just nu befinner oss i är kanske inte lätt.

Men de företag och ledare som engagerar sig i samhället och har ett seriöst hållbarhetsperspektiv kommer att vara vinnare.

Att ha modet att våga stanna upp och ifrågasätta detta, om inte annat för att chefsrollen ska vara värd att stanna i. Kanske är det så att detta sorterar bort de chefer som egentligen inte har rollen för att de älskar den och drivs av att ha mandat och utveckla andra.

Ofta är det kriser som skiljer agnarna från vetet, brutalt, ja, men i ett längre perspektiv kanske nödvändigt?

Får vi då kvar de chefer som, vill orkar och vågar?