söndag 30 juni 2013

Chefen som allmänt villebråd

Med anledning av en nyligen avgående börs VD kan man utifrån ett ledarskapsperspektiv och som ledare fundera lite vart utvecklingen är på väg. Hade det blivit en annan utveckling beroende på genustillhörighet kan man kanske också fundera över.

Som så många gånger förr, får medarbetarnas syn på sin chef vara ledande för beslut om chefen ska vara kvar eller inte. I detta fall kanske det var berättigat och det är positivt att dåligt ledarskap synliggörs och hanteras.

Och visst måste en chef ha ett förtroende i organisationen, men beroende på situation kan inte chefen alltid vara uppskattad eller omtyckt. Det är ju hela poängen med att ha en chef. Någon måste ta de obekväma besluten och genomföra de aktiviteter som han eller hon ålagts.

En ledare ska vara inkännande och få med sig organisationen, men det kan också vara så att en förändring inte ger ett mervärde till medarbetarna, men måste till för att trygga framtida jobb.

Den vinkeln är inte alltid självklart att omgivningen tar hänsyn till, när ens eget jobb eller upplevelsen av att det man gör, inte längre får göras som man alltid har gjort, ja då blir agendorna oftast personlig.

Jag undrar on det i ett annat land än Sverige skulle kunna gå till så, att man intervjuar medarbetare, att det sedan visar sig att ett negativt resultat påverkar utgången av förtroendet hos ledningen? Jag tror att det finns de som skulle uppfatta detta som helt absurt och ett bevis på dåligt ledarskap i sig.

Tyvärr finns det dåligt ledarskap, som till och med gör människor sjuka, men människor har också en egen vilja. De kan välja att sluta, precis som man väljer att kanske lämna ett dåligt förhållande. Men oftast hänger man sig kvar och försöker istället få bort chefen.

När saker blir publika står det sällan någon där och försvarar chefen. Kanske har man redan ett tecken på att det inte fungerar som det ska, kanske har man tagit upp det till diskussion men inte sett någon förändring. Det vet vi inget om. Men lika ofta som man inte är tydlig mot chefen och ställer krav på förbättring och sedan stöttning, lika sällan står man bakom ledaren när det blåser.

I andra kulturer finns det ett agerande som jag personligen kan tycka är humant och korrekt. Alla kan göra misstag, man får hjälp att rätta till dem, om man inte lyckas med skiljs man åt. Alla vet detta och alla jobbar efter den agendan.

Men här verkar det inte alltid vara lika tydligt. Tyvärr gjuter det inte någon bra bas för att människor vill välja en chefsbana, särskilt inte en offentlig sådan.

Det finns säkert skäl till det inträffade, men den bakomliggande frågan är varför medarbetares uppfattning om chefen väger tyngre än chefens uppdrag i sig?

Att låta en organisation tro att det är deras sak att avsätta sin chef är en farlig väg att gå.

I en organisation har alla ansvar att samverka och också rapportera eventuella negativa händelser som en chef skapar. Men det kan inte handla om att en strategi är fel eller en riktning inte stöds av delar av en organisation.

Att inhämta information från en organisation är viktig, men det är inte samma sak som att organisationen ska besluta om chefens öde. Det finns det andra som ansvarar för.

Kanske har vi blandat ihop rollerna och kanske finns det olika uppfattningar vad en chef har för mandat. Ibland tenderar det att verka som det finns ansvar men kanske mindre av befogenheter.

Vi skulle tjäna mer på att vara öppna för att acceptera misstag och tydligare med eventuella konsekvenser.

Både för chefer och medarbetare.

Inga kommentarer: