fredag 21 december 2012

Finns det tid att hinna vara ledare?

Läste att svenska ungdomar är de som har minst förtroende för sina chefer av alla i de Nordiska länderna.

Att vår lagstiftning kring lön skapar omotiverade unga och en brist på flexibilitet för individen. Kanske är det så att strukturen vi har bidrar till att chefer gömmer sig bakom den. Men det kan också vara så att chefer faktiskt inte har mandat i alla frågor just för att systemet och strukturen inte medger det.

Man kan fundera på om lön är det som egentligen motiverar människor. Snarare är det kanske ett bevis på avsaknaden av ett mänskligt möte med sin chef. Att bli sedd och hörd, att känna att man gör nytta eller skillnad.

Är det så att chefer inte längre har den tid som krävs för att leda sin organisation?

Är det så att verksamheten fokuseras på annat och kräver resultat som i sig håller tillbaka det som en ledare behöver för att kunna göra sitt jobb? Tid att mötas.

I dessa tider och innan eller i samband med ett nytt år, verkar tidsfaktorn spela en allt större roll. Eller snarare bristen på tid. Allt ska göras på kort tid och frågan är vad som prioriteras då?

De flesta befinner sig i läget att få ”att-göra-listan” klar och känner att det inte finns någon tid alls för reflektion utan bara att leverera. I denna leverans är prioriteringen i första hand inte att möta sina medarbetare.

Att ha ett individuellt möte med sin chef kanske är ännu viktigare som ung, innan man riktigt vet vad som förväntas och med de förväntningar man har på sin karriärutveckling.

Att inte bli sedd då skapar självklart inget bra underlag för motivation.

Är det kanske så att det inte bara är vårt system som hindrar utan att svenska chefer alltmer dras in i aktiviteter som inte handlar om det vardagliga ledarskapet och närvaron i det. Eller är förväntningarna på bekräftelser högre i Sverige än utomlands?

Inför det nya året kanske ett löfte är att försöka stanna upp och inte dras med i det operativa racet till bristningsgränsen. De flesta kloka beslut tas när man har utrymme i hjärnan att tänka lite mer långsiktigt.

Fart uppfattas ibland som det viktiga men att stanna upp en kort stund handlar inte om att tappa tempo utan att landa i verkligheten istället för att flyga på ytan.

Alla tjänar tid på att ägna lite mer tid åt det väsentliga. Då brukar resultatet bli det som förväntas eller bättre.

Kanske är missnöjet hos unga bara en skrapning på ytan. Svenska chefer kanske alltmer fokuserar på annat än att samverka med sina medarbetare.

Eller är det en allmän trend?

Finns det inte längre tid att vara ledare, bara presterare?

Låt det nya året vara en startpunkt för större närvaro, även i prestationen!

Inga kommentarer: