Chefen vet alltid bäst?

Ödmjukhet är en dygd och många chefer i vårt land är inte så framträdande i sitt ledarskap som man kanske anser att de bör vara.

Chefer beskriver ofta sina drivkrafter med att de vill vara med och påverka och göra skillnad. Sällan hör man att de vill bestämma, ha makt eller besluta.

Vi ett föreläsningstillfälle för ett tag sedan svarade en man högt och klart. – Jag vill styra och ställa!

Man kan undra varför chefer inte uttrycker en vilja av att just ha den roll de har för att de faktiskt vill vara den som leder. ”Att leda en organisation” hör jag i alla fall väldigt sällan när jag ställer frågan om vilka drivkrafter en chef har.

Som kontrast till detta har vi de chefer som tycker att de redan vet och kan allt. Ingen ska få berätta för mig hur det är, mina metoder har fungerat länge.

Kanske är det ett mått på illa dold osäkerhet eller helt enkelt ett synsätt att man kan bäst själv.

Inte vet jag, men för några veckor sedan träffade jag en grupp chefer som talade om viljan att ständigt utvecklas men samtidigt inte tyckte sig ha något nytt att lära.

De flesta ser igenom detta och framförallt den yngre generationen som ställer krav på ett slags Chef 2.0.

För ett tag sedan sa en annan chef att makt var något som denne gillade. Att få bestämma och besluta. Chefskapet handlar om en hel del men i slutändan står du som ledare med besluten själv, även om de är förankrade i organisationen och bland medarbetarna.

Om det nu är så, varför försöker många chefer att undvika att stå för detta? Anses det kanske fult och oetiskt?

Kanske är det så att i andra sammanhang behöver inte en chef ens tala om att bestämma men för en viss majoritet har delaktighet och medarbetarskap gått så långt att chefen inte längre tror eller tycker att det är hans uppgift att bestämma?

Det finns ingen anledning att skriva någon på näsan om att chefen har ett ansvar att ta beslut. Men är det så att man inte gillar beslutsansvaret eller vill man inte verka arrogant?

Kanske är chefen som uttrycker att hon eller han vet bäst själv den ena ytterligheten. Samtidigt är chefen som inte verkar vilja erkänna sitt ansvar eller drivkraft kring chefskapet den andra ytterligheten.

Det behövs lite mer rakryggade uttryck för varför ett chefskap finns och att man kan vara en involverande och lyhörd chef, trots att det är chefen som bestämmer och tar beslut i slutänden.