Lönar det sig att anstränga sig?

Efter några dagar i Almedalen bland annat som deltagare på ett antal seminarier, slår det mig att ambitionen hos svenskar verkar gå på tomgång. Självklart kan man inte dra alla över en kam, men det verkar vara mer utbrett att viljan tryter.

I Almedalen flödade dock ambitionen, energin och drivkraften att vilja göra något. Men frågor kring lön som motivator, att yngre generationen studerar längre, för att till viss del inte behöva komma ut i jobb får mig ändå att fundera på om energin i organisationer och verksamheter har gått ner.

Kanske beror det på det mer utmanade läget i omvärlden har påverkat människor.

I diskussionen kring just ledarskapet talade man om forskning som visar att chefer gärna inte sätter lön individuellt för att slippa diskussioner och oreda. Man vill helt enkelt slippa interna diskussioner eller det missnöje som det kan skapa.

Är det så att ledare och chefer undviker att premiera de man tycker är duktiga för att kollektivet inte ska uppleva att de inte blir sig sedda eller handlar det om en egen rädsla för att behöva ta det eventuella missnöjet som kan uppstå. Forskningen verkar tala för det senare.

Det talades om behovet av tydlighet, att människor accepterar olika typer av individuella premieringar men att de vill veta varför.

Att chefer inte tillräckligt tydligt att förklara skillnaderna kan det kanske vara en orsak eller är det så att man inte egentligen vågar anta den utmaningen?

Slutsatsen i debatten landar i konsekvensen, att om vi inte premierar de ambitiösa eller de som vill mer, är att vi då heller inte fårmänniskor att anstränga sig det lilla extra.

Rätt eller fel men det skapar inte drivkraft hos varken individer och verksamheter har, att kunna få ut det bästa ur alla, att ta tillvara den fulla potentialen hos människor och verksamheter.

Att bristen på att våga låta vissa sticka ut för att skapa goda förebilder istället för intern konkurrens sänder ingen tydlighet om vad som är viktigt.

Kanske är detta en av chefens och ledarens viktigaste uppgift. Att våga premiera och vara tydlig med det och att det inte innebär att de som just nu inte blir upplyfta har samma chans att bli det.

Det är ett slöseri både med ledarskapet och med våra resurser totalt.

Kanske är det värt att ta en diskussion internt hellre än att låta bli. Att behålla talanger är ju ett av de viktigaste uppdragen alla verksamheter har och då måste människor veta om de gör ett bra jobb eller kan bli bättre.

Är det någon du borde ha premierat, gett återkoppling, beröm eller på annat sätt visat din uppskattning?

Det är aldrig försent!



Trevlig sommar (:0