Vem är det som bestämmer egentligen?

Svenska chefer anklagas ibland för flathet av andra kulturer och strukturer. Dte finns en bestämd uppfattning att vi leder genom konsensus och de förstår inte alls vårt beteende i den frågan.

Delaktighet är viktigt men någonstans verkar det ha givits uppfattningen att det är en rättighet i sig. Rent logisk och empatiskt är det självklart att i ett demokratiskt samhälle förväntas alla få sin röst hörd.

Läste dock ett inslag häromveckan där en erfaren ledarare, dock inte svensk, menade att ett företag inte är en demokrati.

Kanske ligger det något i detta. Vad är det som säger att alla har rätten att vara delaktiga i allt, eller är det så att delaktighet har förväxlats med medbestämmande? Vi har ju intressant nog en sådan lag i Sverige. Finns det i andra länder? Jag måste erkänna att jag faktiskt inte vet, men det skulle inte förvåna mig om vi är relativt unika i detta avseende.

Det kanske inte är så konstigt att svenska chefer ibland anses tveka och vela när det gäller att ta ledarskapet. Beror det på lagstiftning och indoktrinering eller på något annat?

Vad händer egentligen om man struntar helt i delaktighet i dess mest absurda form, eller inskränker den så att beslut kan komma snabbare. Då måste ledaren vara tydlig och stå upp för det hon eller han tror på.

Då får man såklart inte lika många positiva omdömen. Det påverkar synen på chefen och visar sig omedelbart i t.ex. medarbetarundersökningar. Det kan ge chefen en sämre löneutveckling, medial kritik, påverkar tilliten internt och externt och förtroendet och leder kanske i slutänden till ett förlorat jobb. Vi har ju exempel där medarbetare faktiskt lyckats få chefen avsatt. Tyvärr inte alltid i de fall där chefen verkligen uppträder illa. Då är man rädd och tiger.

Är det kanske så att svenska chefer helt enkelt inte vågar leda, ta sitt chefsansvar fullt ut för de eventuella konsekvenser som det kan ge? Därför fokuserar man på delaktighet, men inte av de skäl som innebär en bättre input till utveckling och kompetens och större engagemang utan också för att slippa personlig kritik.

Vi kanske måste fundera och reflektera över den egentliga innebörden av delaktighet och syftet bakom den. Vill vi ha delaktighet för att det skapar en bättre verksamhet eller för att göra det lite enklare att inte bli kritiserad som ledare?

För mycket av något är lika illa som för lite och kan man finna en bra balans i delaktighet?

Ledarskap handlar till stora delar om mod och att våga stå för det man tror på och är tillsatt att göra.

Har delaktighet blivit ett sätt att slippa undan?

Frågan är kanske provocerande men intressant att reflektera över.