Varför all denna obeslutsamhet?

Jag vet inte om det är ett tecken i tiden men vi resonerade häromdagen kring obeslutsamheten i svenskt näringsliv och organisationer. Flera säger att de oftare träffar på oförmåga att ta beslut om inte alla fått säga sitt. Förvisso har vi svenskar alltid blivit anklagade för att arbeta efter konsensusmodellen men nu undrar jag om det inte gått för långt.

Flera personer jag träffar senaste tiden berättar att viktiga beslut aldrig tas, att man drar ut i det längsta så att ett icke beslut i sig blir resultatet, att flera viktiga affärsmöjligheter går om intet och att både besparingar och smartare sätt att arbeta aldrig tas i bruk.

Delaktighet är oerhört viktigt i ledarskapet men inte till den grad att man tappar affärsmöjligheter och tempo. Kanske har modet börjar tryta eller självkänslan som gör det svårare att våga ta beslut som kan bli ifrågasatta.

Vad är det som gör att man måste invänta allas medgivande? Jag trodde att de flesta chefer vid det härlaget vet att det är en omöjlighet och utopi. Att förankra är en sak men att strunta i att ta beslut är allvarligt för verksamheten.

Är det så att klimatet blivit hårdare? Att en chef bestraffas om hon eller han tar felbeslut. Det har funnits årtionden när detta var mer en regel än ett undantag, men är vi på väg tillbaka?

Kanske har finanskrisen gjort människor rädda på bredare front. Rädda för att göra fel, för att inte få ha kvar sitt jobb eller för att helt enkelt sticka ut.

Men vad händer om man som ledare inte kan ta beslut? Man kanske tror att man räddar sitt eget skinn men i slutänden så kommer bumerangen tillbaka. Som chef får man alltid betala ett pris och frågan är om det inte är bättre att få skit för ett beslut än inget alls?

Hur blir det med vår konkurrensförmåga gentemot andar länder och dess ledarskap?

Kanske är det den oberäkneliga våren, eurokrisen, ränteläget, det dyra huset man köpt som nu gått ner i värde.

Ja inte vet jag men det är frapperande att så många vittnar om svenska chefers obeslutsamhet just nu.

Jag har alltid påstått att svenskar inte alls är så konsensusorienterade som det påstås men håller det på att ändras?

Delaktighet är självklart, men att alla ska få vara med och besluta är något annat.

Är det en ny rädsla som smugit sig in i ledarskapet på sista tiden eller bara ett svepskäl för att man inte vågar eller vill ta ställning?

Ledarskapet och chefskapet finns ju för att någon ska ta beslut, lätta som svåra, bra som dåliga.

Men om ingen tar beslut, vad ska vi då ha chefen till?

Ja, kanske är det några som börjat fundera.