Vågar man syna ledarskapet?

Chefer har under alla år varit föremål för granskning i olika avseenden. Inom politiken och maktsfären och de som på olika sätt ser offentlighetens ljus. Idag är det inom journalistiken än mer gängse norm att lyfta fram det osunda ledarskapet och på olika sätt direkt eller indirekt visa på svagheter.

Det upplevs som svårare och svårare att komma undan när man inte har rent mjöl i påsen.

Men granskar man det rent populistiska eller vågar man gå under ytan?

Ledare för länder har börjat ifrågasättas mer öppet. Kanske är det en trend i tiden att man inte längre kan gömma sig bakom maktfullkomlighet. Att det förr eller senare ändå kommer ett sanningens ögonblick.

Frågan är bara om man egentligen är intresserad av att gå på djupet eller om det handlar om en naturlig utveckling. Man granskar ju mer sällan de bra ledarna och cheferna och det kanske beror på att det inte är lika intressant. Det är mer spännande att läsa negativa nyheter än positiva.

Trots detta vittnar fortfarande organisationer om tyrannliknande ledarskap och rädsla för sina chefer. Ett slags offerinställning som på ett sätt kan vara möjlig att förstå men utifrån ett annat perspketiv helt omöjlig. Det skapar argument för att sätta sig i baksätet och abdikera. Visst är människor rädda för att få sparken, bli uteslutna, inte kunna betala sina räkningar.

Men utnyttjar vissa chefer och ledare den rädslan? Ja kanske är det så. Makt hör i många fall ihop med att utnyttja människors rädsla för att nå sina mål.

Enligt senaste trendforskningen är nyckelordeti ledarskap att bygga förtroende. Ledare måste vara på riktigt, de måste lyssna bättre, förstå sin publik bättre och lära sig att inspirera andra.

Kanske är det vad den yngre generationen i alla fall kräver. Men även unga kan bli rädda. Med erfarenheten kommer kanske förmågan att se hindren, att kanske abdikera. Eller är det så att man väljer att lägga sin energi på annat när förtroendet tryter.

Trender och undersökningar är intressanta inslag och bör alltid beaktas, men förtroende verkar inte alltid vara det som vinner i längden.

Det låter vackert och i en god värld kan en ledare givetvis falla om det saknas förtroende. Politiker i en demokrati tex. Men i en mer diktatorisk värld, i en organisation eller företag verkar det fortfarande vara så att makten över rädslan är stark.

Jag intervjuade en klok kvinna i förra veckan och vi samtalade om vad det är som gör att människor i vårt land till stora delar inte tror på att bygga något nytt, våga satsa och bilda nya företag.

Är vi fast i vår egen trygghet och att den i sig skapar otrygghet?

Varför låter människor sig styras av personer de ej har förtroende för men samtidigt visar sitt ogillande mot detta? Är vi i behov av att få känna oss förfördelade eller saknar vi mod att våga förändra och ett sätt att hantera vår oro och frustration är att låta det pysa ut utan att vi egentligen har någon lösning?

Det är inte sällan som det utrycks att någon annan ska lösa problemet. Vad skulle hända om var och en försökte lösa det problem man ser istället för att vara kvar i det och på det sättet vara en del av problemet?

Har vi inga val? När det nu visar sig att vi vågar ifrågasätta ledare som vi inte tycker fungerar vad hindrar oss från att agera? Är vi maktlösa eller bara idélösa?

Granskar vi verkligen ledarskapet på djupet? Frågan är om vi inte först kanske borde granska oss själva. En modig ledare vågar kräva en mogen ledare.

Hur kan vi skapa mer mod så att människor vågar utveckla sin förmåga istället för abdikera och inte ta ansvar fär sin egen utveckling.

Om alla blev ekonomiskt oberoende, skulle ledarskapet inte behövas då? Skulle det då finnas kvar ett ledarskap som handlar om att leda sig själv?

Några tankar går åt ett håll där ledarskapet kanske upplöses. Vi får chefslösa organisationer i förhållande till dagens strukturer.

Faller då hela idén om det goda eller icke goda ledarskapet i sammanhanget.

Vem ska man då granska?