Gör vi oss själva till ett lätt byte?

Världen är inte rättvis. Det finns åsikter och fördomar som kanske tydligast kommer fram i diskussioner om kvinnliga chefer. Det finna fortfarande fler börschefer som heter Anders, Johan eller Peter än det finns kvinnor i samma position.

Det är klart att något är galet när den ena halvan av befolkningen är underrepresenterad i chefspositioner. Eller inte?

Många kvinnor vill men vi pratar istället om de som inte vill ha en karriär eller de som hoppar av en.

Vi säger att utvecklingen går framåt och att om vi kämpar på så kommer det att vara en bra balans. Men vi vet att det egentligen hänt väldigt lite.

Jag medverkade på VA Kvinnas evenemang för några veckor sedan. Vi fick se en del citat från olika chefer i ledande ställning. Kanske är de kopplade ur sitt sammanhang men när jag såg dem undrar jag om det är en kvinnofråga att dessa fördomar finns, att kvinnor ska ha sin plats och män sin och i kvinnans fall är det inte främst en professionell karriär.

Jag ställer mig frågan om det inte främst handlar om en generell människosyn snarare än genusfrågan? Att ha dessa förutfattade meningar rent generellt om ett kön tycker jag snarare handlar om en krass syn på människan i sig. En slags elitism eller bara okunskap.

Vi vet historiskt att det vi inte förstår är vi rädda för och försöker skydda oss ifrån. Kanske skrämmer kvinnor? Och om vi då tar till den mer militanta stilen, ja då blir vi förlöjligade och inte tagna på allvar.

Hur ska man då bedriva sund utveckling när det egentligen verkar vara få som är intresserade. Unga människor verkar mer toleranta och öppna och mindre rädda. Det borgar för att vi kommer att använda den kapacitet som finns i vårt samhälle på ett bättre sätt framöver. Men har vi tid att vänta?

Den yngre generationen vill ofta inte ta chefsroller.

Ibland undrar jag om vi inte slagit krokben på oss själva. Vi säger att kvinnor inte vill, vågar, måste ha förebilder och mentorer, att föräldrastödet måste gynna kvinnor och att arbetstiderna måste vara flexibla.

Säger vi inte då samtidigt att kvinnor inte kan eller vill göra karriär på de villkor som finns idag? Om vi ska ändra hela strukturen så kanske det är detta som skrämmer, att kvinnor därför hålls utanför.

Debatten behövs men ibland skapar vi också egna fördomar om oss själva och gjuter andras fördomar i sten.

Då problemet finns så måste vi ju ändå fråga oss vad det är som gör att det finns hinder och att vi kanske själva underblåser bilden av att kvinnor behöver något annorlunda för att fungera än män.

Debatten pågår år efter år men det är få som gör något konkret. Veckans Affärer startar 30% klubben. Ett steg i att synliggöra hur ledningar egentligen agerar i frågan. Vår finansminister talade bl a om att man i årsredovisningen måste förklara varför man har en obalans i mångfaldsfrågan.

Intressant tanke.

Kanske blir det så att människosynen förbättras när man ser en person för vad han eller hon är och ifrågasätter sina egna subjektiva värderingar och bedömningar.

Kanske är den yngre generationen bättre på det.

Vi måste göra något så att de ser fördelarna med att välja en chefsbana.

Kanske är de inte sugna för att just chefer känns omoderna och trångsynta i frågan?