Vi pratar ofta om de auktoritära, kanske ibland maktfullkomliga cheferna som pekar med hela handen och som verkar vara ointresserade av den mänskliga aspekten. De som flera skulle säga saknar empati eller i alla fall inte visar någon.
Men vi talar mer om sällan om effekterna av de snälla, kanske på gränsen till mesiga cheferna. Varför det? De ställer också till problem för verksamheter och organisationer men är svårare att bli arga på. Därför undgår de kritik av samma styrka som de dominanta och lomhörda.
Men när man lyfter på locket erkänner många att den ”för snälla” chefen skapar långt mer frustration och ohälsa än vad man kanske vill erkänna i första taget. Det är de cheferna som efter utbrott och hot från omgivningen plötsligt ändrar sin ståndpunkt fast ni varit överens tidigare. De är till dessa chefer medarbetare kan gå för att få igenom sin personliga vilja och som då med automatik undergräver din ställning som deras chef.
Det är de cheferna som försvårar tydlighet i situationer där tydlighet skapar trygghet. Det är dessa chefer som är svåra att bilda opinion mot, eftersom de ju ändå är hyggliga personer. Att kritisera någon som ändå är en vänlig själ är svårt.
Det är dessa chefer som splittrar en verksamhet på sikt. Inledningsvis blir ju alla nöjda när var och får sin vilja igenom men i det långa loppet blir de flesta missnöjda i slutänden.
Vilken väg väljer du som chef? Att inledningsvis inte bli lika omtyckt för att neka personliga önskemål för helhetens skull och skapa en mindre grupp missnöjda, eller att bli populär för att sedan ha skapat ett mindre kaos och ett större outtalat missnöje?
Kanske överdriver jag men faktum kvarstår att när man börjar syna olika företagskulturer och huruvida verksamheter växer och utvecklas, är det ofta den auktoritära chefen som lyckas bäst.
Det kan ju få oss att tro att den ledarmodellen är den mest framgångsrika. Hur skulle det vara om vi istället blandade dessa stilar. Att vara lyhörd men ändå ställa krav. Att som ledare våga bli mindre omtyckt inledningsvis för att förhoppningsvis hämta hem detta långsiktigt?
Man kan ju fråga sig om chefens drivkraft ska vara att bli omtyckt men det är ett ganska vanligt förekommande drag hos de som äger någon form av mänsklig svaghet.
Om krävande chefer skulle våga släppa lite på kontrollen och de mindre krävande skulle våga vara tydliga så kanske vi får det bästa av två världar?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
En intressant vinkel på medarbetarskapet. Min uppfattning är att den senaste 15 åren har delaktigheten gett många exempel på ledare som frisäger sig från ansvar mot bakgrund att de har delegerat och skapat större delaktighet. Man måste dock alltid komma ihåg att ansvaret i slutändan alltid ligger hos den ansvarige chefen.
Tack Tommy för ditt inlägg. Det är alltid en balans mellan att vilja skapa delaktighet eller göra det för syns skull. Att delegera kan tolkas som tillt men också som brist på engagemang. Oavsett vad en chef gör så finns det alltid synpunkter. Uppföljning är något som de flesta kan bli bättre på. Det är chefens största ansvar men också tyvärr något många inte anser sig behöva göra.
Skicka en kommentar