Medarbetarskap är också ledarskap

Det kommer alltid olika trender inom ledarskap och utveckling. Om man som chef skulle följa dem hela tiden bör man med rätta anses vara en vindflöjel.

Medarbetarskap är ett begrepp som chefer slänger sig med allt mer, men jag har inte hört det från någon medarbetare i större utsträckning.

När det görs, verkar de flesta prata om att medarbetarna ska bli mer delaktiga eller att deras existens är viktig. Min fråga är: har det inte alltid varit så? Ni måste skämta när ni säger ni plötsligt börjar fokusera på medarbetarna, det skulle ni gjort från början.

En del pratar om samarbetet ledare och medarbetare, att ansvar ska fördelas på ett mer balanserat sätt. Att det inte alltid är chefen som kan göra all skillnad eller ta allt ansvar utan att medarbetare och organisation måste göra sitt.

Det börjar också pratas om delat ledarskap eller ett ledarskap där man avskaffar hierarkier. Vi verkar ha ett behov av att pröva många olika spår.

Att det finns någon som ytterst måste ta beslut när det finns flera vägar att gå ses väl ändå som en självklarhet, men att därför inte ta till vara på alla goda exempel och förmågor är direkt korkat. Varför måste det ena utesluta det andra?

Ibland upplever jag att det blir svart eller vitt. Antingen så ska man involvera allt och alla och hitta ytterligare anledningar till att som chef slippa sätta ner foten, eller så kör man över helt och hållet och har sin linje.

Det finns alltid undantag men balansen verkar ha rubbats en del. En chef blir aldrig bättre än sina medarbetare och medarbetare når aldrig sin fulla potential utan en bra ledare. Så samarbetet är en nödvändighet. Men då krävs respekt för chefens roll och respekt för medarbetarens roll. Det är när vi börjar mixa ihop detta som det oftast slår back i maskineriet.

Människor drivs av sitt ego i större utsträckning än vad vi själva kanske anar. Det gör att vi försöker tillskansa oss saker, ta plats, undergräva andra. Alla gör inte så, men det finns många exempel på människor som ägnar sin arbetstid åt detta istället för att utveckla affärerna eller verksamheten. Det ställer till problem när man ska samverka i en helhet.

Att erkänna att ens handlingar handlar om egots makt är inte enkelt och för många svårt att se. För de som bara är sig själva utan förbehåll och utan att spela ett spel brukar saker lösa sig. Att vara i en miljö med många egon kan bryta ner den bästa ledaren och medarbetaren oavsett vem som tar den rollen.

Så att hitta balansen mellan ledarskap och medarbetarskap är kanske inte så enkel när drivkrafterna inte alltid går hand i hand. Men det är ledarens ansvar att få medarbetaren medveten om samspelet och förväntningarna.

It takes two to tango!