Vad är det för fel på mig?

Den frågan har jag fått många gånger från både chefer och andra i arbetslivet. Frågan kommer av en alldeles särskild anledning. Man tycker inte att man passar in någonstans.

Ens kollegor är antingen analytiska detaljmänniskor med liten eller inget intresse för det som inte går att bevisa med fakta eller emotionellt styrda ”konstnärstyper” där det inte alltid finns några logiska ramar för varför saker och ting är som de är.

Jag var på en mottagning för någon vecka sedan och började samtala med en man som varit inom försäljning men nu jobbade med ekonomi. En intressant och mångfacetterad kompetens.

Vi började prata om förmågan att kunna röra sig i både den analytiska och faktabaserade världen samtidigt som intuition och känsla krävs inom försäljning. Något som inte alltid kan styrkas med fakta eller färdiga modeller.

Han berättade för mig att han genomgått en chefsutbildning med fokus på återkoppling och att den var att ingen förstod sig på honom. Det förvånade mig inte. Om du inte kan kategoriseras och passa in i ett givet fack så blir människor förvirrade. Det kan skapa otrygghet och som ledare kan man lätt uppfattas som otydlig och vag.

En del av de jag träffat, som har ett ben i varje läger, brukar oftast känna sig frustrerade och ha svårt att känna att de passar in någonstans. Innan man har insett att det är en styrka att kunna vara i båda världarna, rationell och emotionell, uppstår ofta ett problem med självbilden och självkänslan.

Det vi inte förstår dömer vi ofta ut och det finns många historier om hur olika sidor i en ledningsgrupp t.ex. har svårt att samarbeta eller förstå sig på varandra. Det kan skapa disharmoni och onödiga konflikter. Om det dessutom finns en som rör sig i båda fälten uppstå ytterligare en förvirring och kanske rädsla.

De flesta chefer har en dragning åt den ena eller andra hållet. Rationell eller emotionell. 80/20 eller 90/10 regeln brukar gälla. Att vara en 50/50 människa är då ibland förbundet med både smärta och utmaningar.

Oftast är utmaningen i en själv, att man inte riktigt känner att man passar in men i sina goda stunder tycker att en kamelont är ju bra att kunna vara. Som 50/50 människa är det viktigt att acceptera och leda sin egen inre balans mellan de två ytterligheterna. Då skulle frustrationen kunna vara mindre.

För en 50/50 människa eller för den som har en större vikt åt det emotionella är förmågan att leda sin empati kanske ännu viktigare än för andra.

Så ni som känner igen er i beskrivningen av kameleonten, det är inget fel på er, ni behöver bara förstå att allt som inte kan beskrivas eller definieras skapar en osäkerhet hos andra.

Ett sätt är helt enkelt att berätta vem du är hur saker hänger ihop i just din person. Då blir du en ledare som inte skapar förvirring och otydlighet.

Varken för dig själv eller andra!