Omkörd, påkörd och nerkörd?

Med de orden beskrev en chef sin upplevelse kring att möta sitt nyfunna handikapp, empati.

Han menade på att allt som oftast var det de mer hänsynslösa som lyckades komma framåt, ta de roliga jobben, få de intressanta uppdragen och lyckas.

Är det så att chefer med ett stort mått empati, från tid till annan upplever det som ett slags handikapp? Att man oroar sig, bekymrar sig för vad andra gör eller tycker och tolkar in omgivningens beteenden på ett överdrivet negativt sätt?

Chefen beskrev sin vardag som kantad av alltför mycket energi och fokus på de olika hotbilder som fanns eller som kan komma att dyka upp.

Jag har träffat ett stort antal chefer som ägnar sin vardag åt taktikspel istället för att utveckla verksamheten, som försöker finna vägar som de tror är den rätta, i empatins tecken.

Chefer som inte förstår hur omgivningen kan agera som de gör, hur de kan strunta i andra och utan hänsyn köra på och köra över. De försöker i blindo finna ut varför deras eget agerande är så långt ifrån dem de möter.

Svaret på frågan kanske ligger i just det faktum att människor med empati mår illa av att möta de som saknar empati. De som saknar empati ägnar ingen tid alls åt att försöka förstå eller sätt sig in omgivningen.

Chefer med empati verkar också ha ett större mått av idealism i sitt sätt att se på världen. De har en idé som de vill förverkliga och glömmer lätt bort att idén i sig inte är bärande. Det måste finnas människor som kan och vågar utveckla och bära fram idén.

Chefer med empati ägnar energi åt oro, åt sina egna tillkortakommanden och är generellt mer självkritiska. De tror att det måste vara något fel på dem som inte når sina mål medan de ser de mer hänsynslösa röna framgångar.

Det låter självklart väldigt negativt, men om man skrapar på ytan i samtal med många chefer är det faktiskt detta som upptar deras tid. Det förminskar självkänslan och deras potential.

Om chefer med empati kan parkera de negativa känslor som följer med detta och istället behålla förmågan att sätta sig in i andras situation och kunna förstå andras känslor likväl som sina egna, utan värdering, skulle fler empatiska chefer slippa känna sig omköra, påkörda eller nerkörda.

Utan empati kan inget ledarskap lyckas långsiktigt. Det kan verka som om det kortsiktigt förlorar, men i slutänden är det ändå förmågan att kunna bete sig mänskligt som gör skillnad.

Att bete sig omänskligt mot sig själv är att missbruka sin empatiska förmåga och att låta de mindre mänskliga köra förbi en.

Empati utan oro och med perspektiv kommer alltid att vara ett modigt ledarskap utan rädsla.

Det är det som behövs där ute!