söndag 26 september 2010

Får chefen aldrig ha en dålig dag?

Tänk att chefen kommer till jobbet och är på dåligt humör, säger opassande tanklösa saker och agerar irrationellt?

Flera medarbetare tycker nog att det stämmer.

Men om man hårddrar det, så kan ju chefen inte vara på topp alla dagar. Visst måste det bli en del mindre begåvade uttalanden och handlingar. Ageranden som kanske inte är de bästa. Men det är skillnad mellan att vara mänsklig med alla de fel och brister som hör därtill och ett oacceptabelt beteende.

Tänk om chefen satt i fikarummet och pratade illa om sina kollegor inför andra, berättade om allt det gjort som kan kritiseras och klankas ner på. Vad skulle det bli för reaktion om chefen under en social tillställning berättade om sina dåligt presterande medarbetare eller sina personliga åsikter och känslor om dem?

Tänk om chefen frågade sina chefskollegor om deras lön och beklagade sig över att hans eller hennes arbete inte fick det erkännandet som det behövde. Tänk om chefen ojade sig över övertid och hård arbetsbelastning?

Att medarbetare vid något tillfälle gör allt detta är mer accepterat. Man kan då undra vad det är som gör att medarbetarna ställer krav på sina chefer som överstiger de krav de ställer på sig själva. Är det så att man redan här börjar skilja på ansvar och respekt mellan chefer och underställda?

Jag har upplevt att det finns en skev bild kring ansvar som förväntas ligga hos chefer och hos medarbetare. Oavsett om det är egna erfarenheter eller andra chefers erfarenheter, verkar det finns likheter mellan erfarenheterna.

Chefer bedöms helt enkelt hårdare. Och det är ju inte mer än rätt. En chef ska agera som föredöme och har dessutom makten att bestämma över och fördela arbetet. Men ska medarbetaren ha en annan acceptansnivå av beteende gentemot sin omgivning?

Nyligen berättade en chef för mig om ett möte där några medarbetare plötsligt gick till verbalt angrepp efter det att han berättat om den nya visionen och målen för enheten. Medarbetaren tyckte att chefen inför alla skulle ta tillbaka allt han hade sagt och även göra avbön offentligt. Efteråt kom det fram ett gruppering andra medarbetare och bad om ursäkt för sin kollega.

Chefer förväntas försvara sig själva. Det är inte din fiendes ord utan din väns tystnad som skapar situationer som denna. Den här chefen hade tur att några vågade.

Chefer är människor, även om det kanske finns de som undrar om så är fallet. Men om vi ägnar oss åt de chefer som är mänskliga och har svagheter och brister verkar det vara svårt att som chef vara människa. Man förväntas vara en robot.

Få misstag får göras, inga felsägningar, agerandet ska vara klanderfritt. Minsta fel nagelfars och används av en del emot chefen. Det finns till och med organisationer där det öppet finns en uppfattning att alla chefer av naturen är onda och ska sättas dit. Det låter kanske överdrivet, men jag har en god vän som under flera år arbetade i en sådan organisation, och det var relativt nyligen.

Att som chef vakna varje morgon och vara perfekt är en omöjlighet. Att ha självinsikt, prestigelöshet och att erkänna att man gjort fel är däremot mänskligt och respektfullt.

Som ledare och chef vet jag att många känner igen sig i att det finns lite utrymme för fel. Framförallt i en organisation där man har en respektlös inställning till chefer. Oftast är det inte den auktoritära, dominanta chefen, den som skrämmer sin organisation som ska vara felfri, utan vanliga chefer med vanliga svagheter som begår vanliga misstag.

Är chefen auktoritär vågar ingen säga något, annars är det ganska vanligt att man förväntar sig en övermänniska.

Finns sådana? Bara för att du innehar en chefsposition blir du ju inte annorlunda som människa.

Att våga förlåta mänskliga svagheter, även hos en chef måste ändå vara rimligt. Eller ska chefen alltid vara perfekt? Det kanske är dags att ha rimliga förväntningarna och minska klyftan mellan chefer och medarbetare.

Chefen liksom andra måste kunna ha en sämre dag någon gång och bli accepterad ändå.

3 kommentarer:

SailOn sa...

Chefen är en människa och då har man automatiskt dåliga dagar. men det ger inte chefen rätt att bete sig enligt dina exempel för då är han/hon oprofessionell och det är inte ok, oavsett dålig dag eller ej. Chefen får hålla sig med andra ventiler. Om miljön på arbetsplatsen är som beskrivs i slutet av ditt inlägg så har chefen antagligen en hel del med det att göra. I chefsrollen ingår ju bland annat att slå an tonen, vad/hur vi förhåller oss både till varandra och nya vindar sen är ju detta även kopplat till nivån man chefar ifrån. Förenklat:
1. Oproffessionell
2. Gnällig, gör något åt det.

Marika Skärvik sa...

Tack för ditt inlägg. Självklart ska ingen agera på ett respektlöst eller oproffessionell sätt i en verksamhet, oavsett chefsroll eller annan roll. Det jag vill belysa är dock att chefen ofta bedöms så mycket hårdare av naturliga skäl men att vi också lättare accepterar beteenden i verksamheter när det gäller övriga. Att ledarskapet sätter tonen för beteenden i en verksamhet är tydligt, men som t.ex. ny chef i en verksamhet, ”ärver” man också en kultur och den kan både vara respektfull eller respektlös mot individer. Som ledare måste man självklart bidra till att skapa förutsättningar för goda attityder. Men även här lägger man ofta ansvaret på chefen som den enda som med det ansvaret. Varje människa oavsett roll i ett företag bär ansvaret för sitt beteende. Att tilldela ledarskapet det fulla ansvaret för detta är att göra just det jag vill att vi reflekterar över, att chefen bedöms annorlunda och därför aldrig kan vara helt mänsklig. Men omgivningen kan få vara omänsklig.

Marika Skärvik sa...

Du som skrev och undrade om mentorskap!!! Hör av dig till mig på mail, jag svarar dig helst direkt!