Vill kvinnor inte vara chefer?

Över en lunch för någon månad sedan diskuterade vi kring det faktum att många kvinnor hoppar av sin chefskarriär i samband med att de får barn. Mitt sällskap ondgjorde sig över detta och menade på att många duktiga kvinnor aldrig kommer fram på grund av detta, att chefsförsörjningen och mångfalden påverkas negativt.
I andra länder är det accepterat att ta hjälp med det som rör det dagliga i hemmet, men i Sverige verkar kvinnor ha svårare för detta. Eftersom mitt sällskap har en stor mångfald av anställda, vet han vad han pratar om.

Vad är det då som gör att svenska kvinnor i större utsträckning verkar ha ett dåligt samvete? Är det inbäddat i vår kultur? En känd kvinnlig börschef har tidigare uttalat sig om hur dagispersonalen tittat snett på henne när hon inte hämtat och lämnat och menade på att detta aldrig drabbat hennes man.

Är vi så fördomsfulla i vårt land? Att vi som anses vara de mest jämställda, bygger upp egna murar för kvinnor att bidra i affärslivet eller verksamheter i form av ledare och chefer? Argumentet är ju ofta att kvinnorna inte själva vill, men håller det?

Debatten kring brist på kvinnliga ledare på topp positioner har rullat vidare. Kan det vara så att kvinnor inte vill vara chefer eller är valet mellan familj och arbete något som måste göras?

Sällan frågar man en man hur han får ihop familj och karriär. Det tas bara förgivet att någon sköter detta. Ses han som en sämre människa för det?

Jag fick frågan av en kvinna för ett tag sedan hur man lyckas kombinera och göra både karriär och ha familj. Jag blev förvånad av mitt svar ”skaffa inte barn”. Det kan låta grymt taget ur sitt sammanhang, men någonstans så ligger det kanske en sanning i detta.

Ska det verkligen vara så att kvinnan måste välja? En del gör ju inte det. Ni kanske minns debatten om EU politikern som precis fått barn och tackat jag till topp jobb. Vilka rubriker! Underförstått: vilken dålig mor. Har någon tidning hittills skrivit så om en man?

Även om samhället börjar hitta olika sätt att stimulera, hjälpa och stödja familjer kring att få ihop privatliv och arbete, verkar det vara få som verkligen utnyttjar de tjänster som erbjuds. Vi ser en sakta förändring men bilden av att vara en god mor präglar de val kvinnor gör.

Vi behöver mångfald, förebilder och olika infallsvinklar för att vårt samhälle och våra företag och verksamheter ska utvecklas. Att exkludera en viktig kompetens och kunskapskälla är allvarligt.

Vad ska krävas för att kvinnor ska vilja och kanske våga ta en ledande position i näringslivet? Hur kan vi stötta dem som vill så att vi kan skapa flera förebilder än de som finns idag?

Kanske kan vi hoppas på kommande generationer. Jag tror att det är fler kvinnor som vill leda andra och ha en chefsposition än vad det verkar. Jag möter många sådana i egenskap av min roll som mentor.

Kanske är det dags för företagen att konkret börja se över sin möjlighet att stötta alla de som har ambitioner i arbetslivet men ändå inte vill försaka sin familj?