Vad är alla rädda för?

Jag har nyligen avslutat läsningen av Ebba Lindsö´s bok. Det slår mig att jag hört historien förr. Inte just den här men liknande. Ett antal faktiskt. Alla från modiga människor, som trott på en sak, stått för den och inte velat ge vika.

Kritikerna kan ju alltid påstå att dessa personer kör sitt eget race, att de inte lyssnar, att de ångar på, att de gör det för egen vinning etc. Men man kan också säga att de tror på något, står upp för det, sammanför sina värderingar med det de utövar i sin yrkesroll.

Vad är det med rebellchefen, den som inte passar i normen, som sticker ut, som inte vill foga sig i de traditionella maktstrukturerna som provocerar så? Det är inte det nya som människor är rädda för, utan att släppa det gamla säger författaren. Intressant iakttagelse.

Är det idealisten som aldrig vill ge upp? Ja, kanske är det så. Att inse att förutsättningen för att kunna fortsätta vara idealist innebär att man måste vara realist. Någonstans på vägen verkar de flesta med sann övertygelse ändå gå bet, få ge upp. Oavsett vad orsaken är, för andra eller för sig själv.

Möjligen kan det vara så att kvinnor som drivs av en övertygelse är mindre benägna att kompromissa och acceptera att de måste spela ett spel för att få nå målet. Eller är det bara så att det som kvinnor gör, framställs på ett sätt som omöjliggör för dem att få eller ha makt, makten att påverka?

Man kan inte undgå att se att män och kvinnor framställs olika i pressen, självklart finns det undantag, framförallt de som innehar en särskild maktposition, men de är tyvärr få.

Jag har träffat ett flertal chefer som ger upp till slut, inte orkar kämpa i fel miljöer, rannsakar sig själva och tycker att livet är mer värt än att utsätta sig för personliga påhopp. Men om man drivs av en övertygelse är det svårt att ge upp och omgivningen ser som oftast den drivkraften som personlig och privat, istället för en självklarhet i den arbetsrelaterade roll man har.

Många reagerar på förlegade strukturer, oavsett kön. Jag vet många män som har lyckats med förändringsarbete mot strömmen, de har lyckats få tradiotionellt maskulina organisationer att våga vara lite mer feminina. Hur många har lyckats med det omvända?

Det skulle t.ex. vara intressant att höra hur en man upplever sin situation när han är i minoritet. Uppstår samma fenomen uppstår där? Det verkar inte ha med genus att göra utan det faktum att man inte passar in i normen. För den som inte är som alla andra, den är det något farligt med?

Å andra sidan är de som vågat något också de som byggt framtid, företag eller annat som kan växa och ge utveckling, trygghet och försörjning åt efterlevande.
Kanske är det ändå så att den goda chefen måste lära sig den ondas taktik för att överleva. Världen är som den är och ibland, kanske måste man förstå den andra sidan för att kunna bemästra den.

Att våga ifrågasätta de sanningar som finns och byta dem mot en annan, en som inte har ett egensyfte utan ser till det stora hela, tar hänsyn till mer än individens personliga agenda.

Att beskylla idealisten för att vara egocentrisk, arrogant och självupptagen är att göra det lite väl enkelt för sig. Till en person i chefsposition är det enkelt att bygga anklagelser, oavsett om det stämmer eller inte. Många tycker inte att det är värt det. Är det något som rebellen ska behöva stå ut med för att han eller hon drivs av en övertygelse?

Kanske är det ändå värt det långsiktigt?, att vara sann mot sig själv.