Läste för ett tag sedan om ett företag som har skrotat cheferna. Medarbetarna fungerar utmärkt ändå.
Intressant tanke. Det finns ju många som hävdar att ledarskapet är det viktigaste av allt. Utan ett gott ledarskap så växer inte människor och företag och det finns otaliga exempel på företag där dålig lönsamhet och dåligt ledarskap går hand i hand.
Är det kanske så att alternativet, att vara utan chef är bättre än en dålig chef?
Hemska tankar. Tänk att chefer och ledare är mindre värda än de själva tror eller att omgivningen under lång tid byggt en chimär.
Är det så att en hel karriär för vissa är en bluff?
Jag har ett några exempel där chefen själv underskattar sin påverkan och förmåga. Där man räknade med att medarbetarna skulle klarat att med egen drivkraft göra det som behövdes, men så blev inte fallet. Man fick till sin förvåning inse att bara hälften av det som skulle genomförts hade skett.
Men hade det verkligen att göra med en icke närvarande chef eller handlade det snarare om en otydlig delegering?
Debatten kan säkert hålla på i evighet. Men att abdikera som chef och ledare helt och hållet är svårt. Främst för att vårt system, under så lång tid, gått ut på att skapa en struktur och hierarki där chefen behövs. Om man river dessa hierarkier så kan man också uppnå mer självgående människor.
Men det kommer troligen inte att ske. För då tappar man kontrollen. Kontroll är makt och många chefer vill ha makt. Därför upprätthåller man systemet.
Det vore ju obehagligt om vi som är ledare plötsligt bara behövdes om vi levererade ett mervärde till våra medarbetare.
Eller är det kanske det vi bör kräva av oss själva?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Verkligen intressant att läsa.
Jag kanske är konservativ men vem har mandat att anse och bekräfta att medarbetarna fungerar bra?
Jag funderar också på hur man hanterar intressekonflikter, prioriteringar, lönesättning och andra stora beslut om man inte har någon som har sista ordet. (läs chef). Jag har personligen sett ett antal arbetsplatser där man sannolikt inte skulle klara sig alls utan en chef.
Personligen tror jag att chefen kommer att behövas i någon form även i framtiden. Dock kommer nog kraven på chefsrollen att ändras.
Chefer är en praktisk lösning på det latenta mål- och intressekonflikt som finns i alla företag. Chefer är en funktion, ledarskap är en emotion, något som förmår förena företagets mål med medarbetarnas på ett känslomässigt plan.
Ett mycket klokt inlägg! I en idealisk värld finns inga latenta mål- och intressekonflikter, men det är just det som gör att funktionen behövs. Det är just kombinationen av funktion och emotion som är styrkan och färdigheten är att kunna kombinerade de båda. Något som behöver utvecklas mer i de flesta organisationer.
Skicka en kommentar