Tänk om jag var fri…

Hur många skulle byta jobb, göra något helt annat i livet om man inte var beroende av sin lön? Utan att blanda in politik och hänge sig åt någon sida, hade jag en intressant konversation i förra veckan med en gammal bekant. En person som varit VD i flera företag och också valt att lämna en del av sina uppdrag.

Han menade på att vi svenskar har svårt att bli förmögna bara genom att arbeta och att det sitter många människor kvar på bra jobb med stort ansvar för att ekonomin styr, när man istället skulle vilja göra något annat. Man är helt enkelt gisslan under detta. Det skapar en slags brist på valfrihet som jag inte reflekterat över på det sättet.

Jag funderade vidare på det faktum att jag träffat många som har märkt att det inte varit helt enkelt att få ett nytt jobb efter det att man frivilligt eller ofrivilligt hoppat av, trots att man har goda kvalifikationer och borde kunna komma ifråga för flera uppdrag.

I många andra länder är det faktum att man fått sparken ingen stor sak, i Sverige är det bland det värsta som kan hända och något man talar ganska tyst om, i många andra länder ser man det som en självklarhet och något som alla chefer på ett eller annat sätt har gått eller bör gå igenom.

I Sverige gör också medierna sitt bästa att dra upp detta som något stort och nästan fult, som om att det är någon som gjort sig skyldigt till något fel, oftast den som får gå.

Det har varit en debatt sista året kring vår ovilja att anställa människor från andra länder. Jag har läst flera artiklar där välutbildade och erfarna personer från Europeiska länder haft det nästan omöjligt att få jobb här, de kallas inte ens till intervju. Det finns ju också många historier om människor som efter att de bytt namn, plötsligt kallas till intervjuer. Hur kan det få vara så här och varför har det blivit så. En del säger att det är Sveriges arbetsmarknadsregler som försvårar, titta bara på Danmark säger en del, där har man större rörlighet och också lättare att få jobb.

Någon sa att vi svenskar är typiska ingenjörer, vi måste ha fakta och bevis först på vad en person har åstadkommit, sen kan vi tänka oss att pröva. Det är därför vi hellre går på referenser än vår egen magkänsla och inte vågar pröva nya kort.

Så de som sitter med så kallade topp jobb håller hårt i dem, dels för att man är beroende av sin inkomst för att kunna leva i Sverige och när den tar slut så är det svårt. Visst finns det undantag, där vissa topp chefer fått stora inkomster som de lyckats placera, men de flesta på chefsnivå får aldrig de möjligheterna.

Tänk om vi vågade lite mer, anställde andra typer av människor på annat sätt och att det dessutom inte skulle vara den största av bedrövelser om vi fick sparken. Tänk om man inte behövde vara så beroende av det jobb man har utan visste att det fanns en rörlighet och ett utrymme.

Hur många skulle våga välja en annan väg då? Skulle du?