fredag 16 maj 2008

Konsten att säga som det är

Kommunikation är en av de svåraste saker vi kan ägna oss åt. Det sker alltid på mottagarens villkor och det är näst intill omöjligt att veta om det du sagt, verkligen också är det som motparten uppfattat. Det är lite som viskningsleken, man börjar med ett ord och det blir något helt annat i slutänden.

Vi svenska brukar tid till annan, anklagas för att inte våga vara raka. Jag har jobbat i en finsk kultur under många år och där var det lätt eftersom man sa det man menade utan större omskrivningar. Jag har själv alltid praktiserat att säga som det är, främst för att jag är sådan men också för att det är mycket enklare och gör livet roligare.

Vad är det då som gör att vi glider runt på orden, inte uttrycker det vi egentligen tycker och gör omskrivningar? Senaste veckorna har jag pratat med flera som velat haft råd kring hur de ska tackla ett möte och vad de egentligen kan säga till motparten. Det finns ett obehag av att uttrycka det som man egentligen vill säga.

Är det för att vi är oroliga för att motparten ska uppfatta det vi säger felaktigt eller är vi rädda att vi själva ska bli impopulära?

Samvetsfråga.

Om vi brydde oss mer om att mötet ska bli bra och tydligt för motparten, ska vi ägna vår tid åt att säga som det är. Är vi arga på någon, säg det men under respektfulla och kontrollerade former. Tycker vi att någon tar vår tid i onödan, sprider negativ energi omkring sig, säg det. Jag har alltid gjort det och aldrig någonsin haft några negativa effekter av det. Visst, negativa besked tas ju inte emot med öppna armar, men det gör raka och ärliga besked!

Att säga som det är med positiv återkoppling verkar lika svårt. De flesta är lika usla på att berätta när någon gjort ett bra jobb. Kan du minnas när du själv fått beröm eller gett beröm?

Om vi ägnade ett par minuter om dagen till att både berömma och återkoppla vad som inte fungerar och gör det med raka besked, jag då skulle de flesta arbetsplatser slippa en hel del missförstånd, konflikter och frustration. Som chef slipper du också att bära runt på irritation som sedan, vid ett kanske mindre lämpligt tillfälle, kommer ut och gör mer skada än nytta.

Avsätt tid i din kalender varje dag för beröm och våga även ge raka besked när saker inte fungerar. På det sättet blir en öppen dialog och kommunikation en naturlig del av vardagen. Det blir så mycket lättare för alla.

Om inte annat så kommer du att bli bättre på att kunna kommunicera, övning ger färdighet. Så en liten dos varje dag är bättre en engångsföreteelse.

Det är som med kärlek, man kan inte berätta en gång var 10:e år att man älskar någon. Då är det redan försent.

1 kommentar:

peterA sa...

Väldigt intressant inlägg! På alla arbetsplatser jag arbetat har alltid medarbetarenkäter visat att vi vill ha mer återkoppling på det vi gör! Det gäller alla, inklusive oss chefer :)

Det finns mycket som spelar in när två människor träffas. Var är de i relationshissen, hur öppna är de med varandra, hur stort förtroende känner de för varandra. Vad har jag för behov som vill bli tillgodosedda och vilka drivkrafter påverkar mig i mötet.

Jag har t.ex. stort behov av bekräftelse, och är relationsorienterad och vill bli uppskattad och omtyckt - hellre än att pådyvla (märk den freudianska retoriken) andra min uppfattning. Det gör att min utmaning är rakhet och tydlighet och förmågan att skilja sak från person ;)

Det är som du beskriver viktigt att träna, och det hjälper om man kan träna tillsammans med andra. Om en hel arbetsplats tränar att ge återkoppling både positiv och negativ så finns där en öppenhet om själva återkopplingen som kan möjliggöra förtroende och trygghet. Men en vana kommer sällan som ett automatiskt resultat efter ett beslut utan det krävs träning och åter träning...