Vi jobbar alla på som galningar. Människor byter arbetsgivare för att de inte tycker att arbetsbördan är mänsklig. Så svär man att aldrig mer hamna i ekorrhjulet. Jag har ett stort antal vänner som jag hört säga detta genom åren.
Sen händer något. Man tar lite tid mellan nya jobben men man hinner aldrig reflektera eller hitta en strategi för hur man ska göra nästa gång. Man säger bara att det måste bli en ändring. Det är som med nyårslöften. Nej nu ska jag verkligen ändra på det här, nu får det vara nog.
Men blir det någon förändring? Tyvärr har jag upptäckt att det är ytterst få som inte går in i sina gamla hjulspår. Inte bara när det gäller arbetsbörda utan hur man förhåller sig till sitt ansvar och vad man ska göra. Det brukar ta några veckor men sen är paniken tillbaka och frustrationen över att inte kunna sätta sin egen agenda och all de måsten man har.
För man måste ju göra allt det där, tänk om man inte gör det, vad händer då? Jag kanske får sparken, eller någon kollega gasar om mig på insidan. Eller ännu värre, jag kanske inte blir sedd.
Någonstans måste det ju vara så att dessa människor blir bekräftade av att göra allt detta. Det är ju ett sätt att bli sedd, att veta att man finns på kartan. Men gör man verkligen ett bra jobb? Använder man sin fulla potential eller springer man en orienteringstävling utan karta och kompass?
Jag har en god vän som år efter år plågar livet ur sig, jag har alltid undrat när det ska hända något. Inte för att han kommer att gå i väggen, nej, jag menar när prestationen går ner på riktigt, när det inte längre håller för att resultatet uteblir.
Att våga stiga åt sidan och titta på sig själv är en svår utmaning. Att erkänna att man drar runt som en galning utan karta och kompass ligger långt borta för de flesta i högpresterande jobb.
Chefer har en hel del att lära av idrotten. Ändå är det märkligt att vi inte har en bättre koppling mellan oss. Idrottskvinnor och män har ju hela tiden en plan och ett mål. De med god självinsikt brukar till och med avsluta sin karriär som ett eget val. Hur många chefer gör det?
Självklart kan vi argumentera över det faktum att duktiga idrottsmänniskor förmodligen har en ekonomi som gör att det är möjligt. Men är det så att vi andra ränner runt enbart för att vi har räkningar att betala?
Varje chef bör fundera på varför om hon eller han orienterar utan karta och kompass. Om så är fallet bör man ha en plan B för att kunna fortsätta göra ett bra jobb. Hur många chefer planerar att använda sin lön till att skaffa sig en valfrihet lite längre fram?
Eller är det så att behovet av att bli sedd är så stort att man helt enkelt har tappat bort sig själv?
Låt oss hoppas att det inte är så. Även om jag tyvärr ser alltför många omkring mig som låtsas att de är lyckliga. Frågan är hur bra jobb de egentligen gör?
Att våga sätta gränser för sig själv är ett sätt att skaffa sig en förutsättning att kunna prestera. Bara man vågar börja någon gång.
Och hinner.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Detta har jag sett och själv upplevt många gånger. Det är som du säger någon form av bekräftelse vi söker hela tiden men tyvärr är bekräftelse någon form av färskvara som inte har så lång hållbarhet. Där av att man ständigt jagar på för att prestera. Denna typ av "problem" är något som man måste arbeta med varje dag. Men det gäller samtidigt att man inte heller lägger av helt och blir lat.
Ja, det är en evig balansgång. Risken att vi som är prestationsorienterade blir lata är ganska liten, även om vi själva är rädda för att det ska bli så. Kanske är det också en orsak till att vi argumenterar inför oss själva att fortsätta springa fortare och fortare.
Klockren reflektion, Marika! Vad är ditt förslag till en Plan B? När utlöses den, på min begäran eller med hjälp av andra mekanismer?
Plan B skulle väl då vara att du själv sätter stopp för ditt eget beteende, det bästa är om du gör det, annars kan du se det som en möjlighet om du mot förmodan skulle få lämna din arbetsplats. En chans att börja om på nytt med ett nytt sätt. Att ändra sitt beteende är inte lätt, men det går. Det är ju bättre att du tar initiativet, då kan du styra det till mindre doser av ekorrhjulet så blir det enklare att komma igång.
Skicka en kommentar