Att vara eller inte vara slasktratt?

Det är fantastiskt när människor vågar vara sig själva. Att man väljer att inte försöka spela någon annan. Men ibland undrar jag var gränsen går mellan privat och personligt i professionella sammanhang.

Genom åren har jag som chef fått uppleva och ta emot människors känslomässiga tillstånd i mer eller mindre lämplig skala. Det är möjligt att jag i min tidiga karriär var sämre på att hålla isär sak och person och att jag därför kanske också var mer öppen. I många verksamheter kretsar stor tid av det dagliga arbetet kring att lösa olika personliga problem hos eller mellan individer. Något som upptar mycket av chefens tid. Allt ifrån avundsjuka, revirtänkande, olika konflikter mellan personer, människor som inte vill eller orkar eller helt enkel vanliga mänskliga problem.

Jobbet är för många en väsentlig del av vårt liv och vi spenderar ju en stor del av vår vakna tid där. Det blir ju ganska naturligt att alla de problem som drabbar oss också visas och projiceras där. Men jag undrar vart gränsen går mellan det egna ansvaret för sitt eget privata liv och hur mycket man lägger på sin arbetsgivare och chef.

Jag har ett flertal vänner som nyligen bytt jobb och gått in i nya verksamheter som chefer. Det är naturligt at vi pratar om hur de första 3 månaderna är. Det som slog mig var att alla berättade ungefär samma historia. De ägnar sin tid åt att lösa personella problem. Det innebär i princip att ta hand om enskilda individers personliga situation, som avspeglas på deras prestation eller sätt att agera i jobbet, som på ett eller annat sätt påverkar och i många fall drabbar verksamheten och de som jobbar där.

Som chef har man givetvis ett övergripande ansvar för att verksamheten ska fungera. Verksamheten består av människor som ska prestera och fungera. Men en verksamhet lever av sina kunder i första hand. Var går gränsen och prioritering mellan att ta hand om enskilda individers personliga problem och sköta ett chefsjobb och verksamheten i stort?

Jag kanske låter hård i mitt omdöme, men ofta ägnar chefer 90% av tiden till 10% av medarbetarna. De som sköter sig och gör bra ifrån sig får minst uppmärksamhet. Detta kan väl ändå inte vara meningen?

Det jag har sett från verksamheter som mer liknar ett daghem än ett företag med vuxna, är att ledarskapet varit otydligt. Att få eller otydliga gränser satts för vad som är okej eller inte. Var kommer personens eget ansvar in och var slutar chefens och företagets. Självklart ska man hitta den bästa lösningen för någon som inte mår bra, alla hamnar vid något tillfälle i sitt liv i någon form a kris. Men jag talar om människor som ständigt, som om de söker efter uppmärksamhet, har något nytt de måste projicera på sin omgivning.

Minoriteten styr alltså majoriteten. Som ledare och chef är det dags att balansera engagemanget för sin organisation och uppmärksamma mer de som gör sitt jobb som det är tänkt. Att våga sätta gränser och begära att vuxna människor tar sitt ansvar utan att för den skull förlora sin empati.

Det är skillnad mellan att ta hand om mänskliga kriser än att vara en slasktratt för allsköns händelser.

Som chef måste du våga sätta gränser och satsa på de som vill och vågar!