Att inte passa in i normen

Att ligga steget före i det man göra och vill, kanske ses som en förmåga av omgivningen. Likväl som det är en gåva är det också en belastning.

De senaste veckorna har jag träffat flera människor som plötsligt har insett att allt inte går. Att det är tuffare än de trott att verka mot strömmen. De har haft en dröm om att utmana det givna men känner att de stöter på patrull. De säger att de verkar se att människor omkring saknar empati och omtanke och att mindre positiva drag verkar vara det som lönar sig. Någon sa i förra veckan att världen faktiskt verkar ond. Människor vill inte glädjas åt andras framgång och jantelagen härskar.

Om du inte passar in i normen så stör det omgivningen. Om du inte passar in i normen så skrämmer du människor. Omgivningen reagerar genom att motarbeta på olika sätt.
Så vad är normen? Är man av utländsk härkomst, kvinna i en icke normgivande position, man med intressen för mjuka frågor eller helt enkelt gör något som faller utanför den redan förutbestämda normen, hur man ska vara och hur man ska uppföra sig, ja då blir det besvärligt.

Men är det så enkelt? Visst har det alltid varit tufft att inte göra precis det som andra förväntar sig. Men vad förväntar sig andra? Man vill ha förändring, men när det väl sker och berör en själv, ja då är det inte lika roligt längre. Det är få som vågar utmana invanda mönster. Behövs det? Ja, kreativitet föds när man gör något som ingen annan gjort, prövat andra stigar, eller till och med skapat nya stigar. Det är så det föds nya idéer och företag. När det sedan är gjort och framgången är bevisad, ja då vill alla sola sig i glansen. Men vägen dit brukar inte vara kantad av alltför många supportar.

Det är ensamt att våga göra något nytt och annorlunda. Om du dessutom gör något som människor traditionellt inte kopplar samman med dig, då blir det också svårare. När män som vill göra sådant som män inte brukar göra, när kvinnor vill göra saker som kvinnor inte brukar göra. Båda lägren får utstå olika typer av fördomar och sätt att bli behandlade på. Det är sällan någon ger positiv återkoppling utan fokuset blir på allt det negativa. Vad är det som är negativt i att göra det man tror på? Varför kan människor inte få göra det de tror på om det bidrar till andras väl och utveckling?

Det är intressant att oavsett vem vi är eller vad vi gör, finns det en bild hos omvärlden hur det borde vara. Frågan är varifrån bilden kommer och varför den skulle vara rätt. De riktigt modiga står emot men får också ta en hel del motgångar, de flesta orkar inte eller ger upp och fogar sig. Man kan undra om det är omvärldens fördomar som är hämmande för utvecklingen, eller bristen på styrka och mod att utmana dem. Människan har alltid försökt eliminera det som vi är rädda för, det som inte passar in eller det som är okänt.

Som chef finns det förstås en arena att påverka genom att verka utifrån förändring och skapande av kreativitet, detta för att verksamheten ska kunna utvecklas. Men det finns lika mycket svårigheter och fördomar här. Jag brukar säga till dem som kämpar för något de tror på att de har ett uppdrag här i livet. Det är att få omvärlden att våga. Att våga pröva, våga göra misstag och våga utvecklas. Dessa personer har ett hedersamt uppdrag att gjuta mod i andra och vara förebild. De som vill men inte vågar kan ju i alla fall ansluta sig till en modig ledare.

Priset man får betala för att våga sticka ut kan ibland verka alltför högt, men att somna varje kväll och vara sann mot sig själv och sin omgivning kan inte mätas i pengar. Du blir vad du vill och vågar!