söndag 27 januari 2008

Kvinnligt eller manligt- varför välja?

Jag har hela min yrkesverksamma karriär fått frågan vad som är skillnaden mellan kvinnligt och manligt ledarskap. Jag har alltid tyckt illa om den frågan. Att fastställa uppfattningar så att de blir normer är aldrig bra och inte heller särskilt spännande.

När jag blev Årets Chef fick jag också frågan om skillnaden mellan kvinnor och män som chefer. Då var mitt snabba svar: ”jag ser inga större skillnader utan jag tror på individer och deras olikheter”. Jag kom undan den gången precis som alla andra gånger jag fått frågan.

De senaste åren har jag dock arbetat i en kvinnodominerad bransch, även om cheferna till stora delar där varit män. Som kvinna och chef har det kanske varit naturligt för kvinnor att vända sig till en och då har jag upptäckt successivt att det verkar finnas bitar som kanske är typiska för kvinnor. Jag fick också frågan igen i slutet av förra veckan när jag träffade en grupp kvinnor på en av mina föreläsningar. Jag fick också frågan ikväll kring ämnet och jag har sett en del tendenser till olikheter när jag varit mentor för både kvinnor och män.

Så nu inser jag att jag kanske måste ge något inslag i debatten. Jag gör det motvilligt och jag kommer att försöka krypa ur alla typer av cementerande uppfattningar, men det finns ett par saker som kan vara bra att ta med sig.

I veckan som gick var jag mellan två möten tillsammans med tre män. Plötsligt kommer det en dagisklass på gatan och en av killarna som var med mig utbrister: ”titta nu, längst fram går killarna i mörka kläder, efter kommer tjejerna i rosa kläder, det är ju inte så konstigt att det blir som det blir när vi börjar så här redan på dagis”. Själv hade jag inte ens sett det, men tyckte det var anmärkningsvärt att det faktiskt var så, och givetvis positivt att någon la märke till det hela.

Kvinnor har en generell nackdel, det gäller förstås inte alla kvinnor och man kan se en viss förändring de senaste åren, men vi är inte tränade på samma sätt att konkurrera som männen. Det gör att när vi utsetts för konkurrens, bli bedömda, ratade och granskade, så har vi det lite svårare att skilja på sak och person. Många kvinnor vittnar också om att de har svårt att se nyanserat på kritik och att de ägnar stora delar av sin yrkesmässiga karriär till att kriga. Det är också det som gör att flera kvinnor försvinner ur rampljuset efter att ha haft höga chefspositioner. De är heller inte lika benägna att tävla. Tyvärr. För det är mycket som handlar om tävling i yrkeslivet.

Män gör det mer naturligt, lägger inte så stort personligt vikt vid tävlingen, även om de flesta avskyr att förlora, men de har en mer naturlig inställning till att det finns prioriteringar och man vet hur spelet brukar spelas. Det gör också att män generellt, men inte alla, lär sig att gräva ner eller trycka undan känslor av besvikelser, tillkortakommanden och förlust. Det gör att männen inte tränas att hantera negativa känslor.

Så här står vi med generaliseringen, kvinnor är kanske mer tränade att känna efter och ta saker personligt, männen att tävla och inte ta saker personligt men innerst inne gör det ändå ont. Kvinnor bearbetar sina känslor under ganska lång tid och brukar hamna i loopar, männen trycker undan och när det väl kommer ut kan de inte hantera det.

Så vi står båda på varsin sida om branten, med olika utmaningar, en som skapar en kortsiktig smärta, en som skapar en långsiktig. Men i grunden samma smärta. Så för att istället prata om kvinnligt och manligt, har vi enormt mycket att lära av varandra, att både kunna tävla på de villkor som finns, utan illusioner, och kunna unna sig själv att känna smärta när det går åt pipan. Det var en journalist som skrev i SVD för ett bra tag sedan om att vara androgyn. Det är ju känt att androgyna chefer är de bästa.

Så istället för att stadfästa fördomar om genus, börja med att balansera den ena sidan med den andra. Först då får vi lite fler hela chefer. Då kanske vi kan sluta leta efter det förlösande svaret på skillnaden mellan kvinnligt och manligt ledarskap. Skillnaden är vad individen gör det till.

7 kommentarer:

Fecke sa...

Tack för ett väldigt bra inlägg! Har hänvisat till din blogg i ett arbete jag skriver om Manligt och kvinnligt ledarskap! Dina tankar stämde ganska mkt överens med mina! Lycka till i livet! MvH Felicia

Fecke sa...

Tack för ett bra inlägg! Har använt det i ett arbete jag håller på att skriva! Lycka till i Livet! Mvh Felicia

Marika Skärvik sa...

Tack själv och lycka till!

E.S sa...

Hej jag håller på att skriva om just detta med i skolan. Och känner att de du har skrivit med barnen o allt har man lyckats få med i sin uppsats sen innan.. de verkar som många tänker lika här.. men är det mer manlig eller kvinnligt ledarskap i samhället??

Mvh E.

Marika Skärvik sa...

Hej e.s,

Jag vill helst inte kategorisera för mycket, men forskningen tyder på att kvinnor på toppchefsnivå agerar mer "manligt vilket betyder att balansen mellan manligt och kvinnligt har en del att önska.

Lindy sa...

Hej hej ...

Jag använder din skrift i mitt skolarbete om just manligt och kvinnligt ledarskap. Mycket bra skrivet!!

Ha det så bra!
Linda

Marika Skärvik sa...

Tack! jag är glad om det kan vara till nytta.