Pågår verkligen kriget om talangerna?

Jag har under de senaste åren kommit i kontakt med många kompetenta personer inom konsultvärlden. Många av dem är personer i tidigare chefspositioner. En del valde konsultvägen för att det inte erbjöds några nya intressanta chefspositioner eller utmaningar. En del trivs med det, men många längtar efter att komma in i ett nytt operativt jobb.

Vi har pratat en del om vad det är som gör att inga intressanta jobb eller erbjudande som passar personens profil och erfarenhet har dykt upp. Svaren verkar peka åt några håll. ”Jag är för gammal”, ”branschkompetensen var avgörande”,” jag är inte inne i de rätta nätverken” osv. Då jag är mentor till flera och har förmånen via mina olika nätverk att träffa många olika människor, kommer jag ofta i kontakt med människor som vill diskutera eller bolla sin nuvarande jobbsituation, vad de vill göra i nästa steg och hur de på olika sätt försöker skapa nätverk för att bredda sina möjligheter.

Många som ger sig ut på sökandets bana blir besvikna och tycker att de i alltför många fall ses som resurser, att deras kompetens och erfarenhet inte hanteras med den respekt som de förväntar sig och att de nästa upplever en sorts nonchalans, trots deras gedigna bakgrund. Många vittnar också om svårigheten hos arbetsgivare att tänka om när det gäller branschbyten eller modet att göra något som inte är en exakt kopia av det man gjort förr. Människor brukar i första hand välja det de readn kännert till, men jag kan förstå besvikelsen och också se att det sker en alltför liten uppväxling inom kompetensområdet, än vad det finns potential för.

Det som har slagit mig är att de flesta tror att ett nytt erbjudande bara ska falla över dem som ett skönt regn och de blir besvikna när det inte sker. Det har i vissa fall gått så långt att oerhört kompetenta personer, som borde vara av högsta intresse hos arbetsgivare, istället sysslar med något som i första hand går ut på att kunna betala sina räkningar. När man frågar dem varför det är så, blir svaret från de flesta att de försökt så många gånger att det inte längre är någon idé. Det finns mycket frustration och framförallt bortkastade potentialer där ute!

Jag undrar då om det är så att alla dessa kompetenta och erfaren personer inte når fram i att marknadsföra sig själva, eller har något att utveckla vad gäller kommunikationen. Men från sidan sett är dessa personer väldigt kommunikativa och kompetenta inom området. Men när jag frågar dem hur de har tänkt själva kring sin kommande karriär och hur de planlagt dem, får jag få svar. Är det så att många av dessa har missat att man själv idag måste sätta sin egen plan, att inga jobb, och framförallt inte på högre chefspositioner, bara dyker upp som en räddare från ovan? Man måste ständigt ligga steget före, själv.

Då börjar det bli jobbigt. Kanske är det så att många som blivit chefer också börjar ta saker för givet. De som hamnat i kylan vittnar väl om detta, men att då börja göra en karriärplan verkar heller inte vara det första som prioriteras. Att medvetet ta ett jobb på annan nivå i ett företag för att sedan nå det ansvar eller den position man vill, de verkar få göra. Nej, man vill bli kontaktad, man vill vara eftersökt.

Det har ändrats en hel del , bara de senaste 10 åren. Idag är konkurrensen så mycket större och det gäller att sticka ut i mängden, ha de rätta kontakterna för att bli sedd. Inte ens ett stort nätverk garanterar att du får ett toppjobb. Många som jobbat i stora organisationer har heller inte utvecklat ett nätverk utanför och det tar väldigt lång tid att göra det och kräver nästa ett heltidsjobb i sig.

Så en reflektion kring kriget om talangerna. Det handlar om att positionera sig själv och sitt varumärke. Det handlar om att göra en seriös och genomtänkt plan för hur man vill nå ett visst jobb. Det räcker inte med en bra record eller ett namn, det räcker inte med att känna rätt personer.

Det finns många duktiga personer på få jobb. För er som fortfarande har tid, investera i din egen plan, det är aldrig försent. Men tiden går fortare än du tror.