Att vara eller icke vara i minoritet

Jag fick en fråga i förra veckan. Frågan gällde hur det är att vara ensam kvinna i en manlig värld och dessutom ensam chef.

Det var ett bra tag sedan jag fick den frågan, så jag tillät mig att stanna upp ett tag innan jag svarade. Jag insåg att det finns ett annat perspektiv att förhålla sig till idag.

Det slog mig att det inte så mycket handlar om att vara kvinna utan att vara i minoritet. Jag var tex. på ett seminarium för kvinnliga topp chefer för en månad sen. Den som inledde det hela var en man. Hans kommentar var just att det kändes annorlunda att stå inför bara kvinnor. Då slog det mig att det är just så det oftast är för oss som satt där och att många män aldrig eller väldigt sällan är i minoritet.

Vi fortsatte på ämnet och när jag talade om att det mer handlar om hur det är att vara i minoritet istället för att vara kvinna var det en av killarna som mindes en situation han varit med om: Han var ganska ung och följde med en manlig äldre kollega på ett möte. Under hela mötet tittade den de träffade enbart på hans äldre kollega. Mot slutet fick han ögonkontakt och personens sa; ”ja för att vara så ung är du ju klok och kunnig”. Han minns att han kände sig förödmjukad och inte respekterad. Att han blev behandlad med förutfattade meningar.

Och just så känns det många gånger, att bli sedd med redan förutbestämda ögon och med redan givna uppfattningar.

Jag har under senaste veckorna varit på besök inom vården, där finns det en manlig undersköterska, från Grekland. Han är läkare i sitt hemland, men här ses han som något annat, likväl har han kunskapen och emellanåt kan jag le när han leder teamet utan att han får.

Att vara i minoritet innebär ofta att inte bli sedd eller förbisedda just för att de inte passar in i normen. Den norm som på ett märkligt sätt delar in oss människor i olika fack.

För att det ska finnas ett förtroende måste det vara på ett visst sätt. Ett sätt som ingen egentligen kan förklara exakt vad det beror på. Nedärvt i kultur och historia och vi upprepar utan att fundera. Inte kan man tänka sig att en ung person kan mer än en äldre, att en man eller kvinna kan finnas i yrken som traditionellt innehas av andra etc.

De flesta män är sällan i minoritet i näringslivet, vi kvinnor har kanske lärt oss att ignorera det hela, likväl som jag vet att den där undersköterskan måste för att orka. Det otaliga situationer där vi förväntas vara på ett visst sätt, och när vi inte är så då blir vi beskyllda för att vara okvinnliga, likna männen etc. Hur ofta beskylls män för att vara kvinnor?

Det finns givetvis människor som inte bryr sig om stereotyper, som ser varje individ. Kanske har Sveriges ibland kollektiva syn på allt spelat en roll. Länder med mer individualistiskt tänkande har en större tendens att avgöra på prestation, inte på ålder, kön, bakgrund etc.

Jag får ständigt arbeta med mig själv för att inte heller falla i norm-fällan. Vi blir ju av någon anledning uppfostrade till att ha förutfattade meningar. Det talas om glastaket och jag har inte riktigt velat se det. Men jag inser med stigande ålder och erfarenhet att det finns ett tak, men inte för kvinnor utan för alla som faller utanför normen, som är i minoritet.

Självklart säger alla att de vill ha mångfald, men få driver acceptansen för minoriteten vidare. Att det finns en minoritet överhuvudtaget är ju nedslående. Det betyder att vi inte har lyckats med mångfalden.

Vi kan skapa en större kreativitet och utveckling utan fördomar och normbildning. Det är inte enkelt, men nästa gång du underskattar någon med utgångspunkt från din egen norm och inställning placera dig själv som undantaget och som minoritet, kanske blir du mer ödmjuk inför andra.

Vem vet, en dag kanske du själv får känna på hur det är att falla utanför normen. Först då kanske det blir en förändring.