söndag 14 oktober 2007

Var finns alla modiga chefer?

Mod, vad är det? Att våga göra mer av det man redan gör, att göra nya saker eller göra det som man är rädd för?

Att prata om rädsla är något vi inte gör, men ändå kan man väl upptäcka att den driver oss när vi minst anar. Särkilt chefer.

Många människor i chefsposition vittnar om hur de fått ge upp pga av att omgivningen inte orkar ta en rak dialog eller prata öppet om det som egentligen pågår. Att den högre ledningen inte vågar ta risken eller konsekvensen. Att inte vilja exponera sina svagheter. Att de är mer rädda för sin position än att seriöst vilja utveckla verksamheten.

Det finns olika sätt att behålla makt. Antingen kan man skapa rädsla för att behålla makt eller så kan man managera sin egen rädsla för att få respekt och makt. Därför kallas ibland särskilt utvalda människor in för att ta tag i utmaningarna. De väljs med omsorg och gör ett jobb som många andra inte vågar. Men vad händer efteråt? Det märkliga är att de oftast inte får bekräftelse för jobbet de gör, de blir betraktade som besvärliga men på avstånd avundas man deras mod. De skrämmer också omgivningen. Människor som vågar kan inte kontrolleras.

Jag har träffat många som vägrar att sitta still och tiga, som vågar utmana och ifrågasätta, men det verkar finnas för få miljöer där de får verka fritt. Priset de får betala om och om igen, är ofta att inte bli respekterade och sedda för det de gör. De är rebeller och rebeller är jobbiga.

Varför är det så svårt? Vi premierar de som är lydiga och snälla, de som inte utmanar och ställer krav. För det är jobbigt. Ändå vittnar människor i efterhand om att det var de chefer som vågade sticka ut som man minns, som man respekterar och beundrar. Tänk om dessa chefer kunde få credit under tiden det pågår.

Men visst är det skönt med någon som står upp för saker, som man vet vart man har när det blåser, som inte viker undan från det som man tror på. Någon att lita på i slutänden. Kanske är det en tröst att den starke chefen vinner i längden och att belöningen kommer långsiktigt. Som barn brukar man avsky när föräldrarna ställer krav, men som vuxen är det just detta man respekterar och kommer ihåg.

Hur kan man undvika att hamna i Jeanne D´Arc syndromet? En person som till synes saknar de fysiska förutsättningarna, som mot alla odds får med sig en grupp människor som ingen trodde var möjligt, som sedan dessutom uppnår målet för att slutligen bli bränd på bål. Kanske kommer det med åldern, många chefer som nått sin ”mognads ålder” visar ett större mod.

Hur kan man stödja och premiera de som vågar? Ett sätt är att som chef och människa ta tag i sina rädslor. Att inte bli sedd, inte bli omtyckt, att misslyckas, att inte duga etc etc. Många använder sig av coaching och mentorskap i just den här frågan. Man kan träna sig till att våga mer. Känslan av att ha kontroll över sig själv och sina rädslor är angenäm. Att vara rädd är naturligt. Är det så att modiga människor har tagit kontroll över sin rädsla och därför vågar mer? Modiga människor ser rädsla som en utmaning att hantera. Vore det inte skönt att våga vara rädd men ändå fullfölja?

Mod är att våga inte veta men att tro att det kommer att fungera. Mod är viktigt för att uppnå utveckling. Modiga chefer är bättre chefer.

2 kommentarer:

Madonnan sa...

Hej Marika,

så bra du skriver. Ett rent nöje att läsa och kloka tankar att följa.

Ha det bra.
Jag är anonym, men du känner mig från Facebook :)

Anonym sa...

Mod är enligt mig en mycket viktig aspekt för en ledare. Tyvärr är mod inte en särskilt prioriterad egenskap i beskrivningen av en chef/ledare i press o media.

Marika är en modig chef och en klarsynt vän som vågar ifrågasätta och ange färdriktning.

Då mod/dådkraft är ngt som inspirerar mig är det för mig glasklart att mod endast kan visas då man känner en viss form av obehag eller rädsla.

Alla ställs vi inför obehagliga beslut eller ställningstaganden och den modiga individen trotsar sitt obehag och vinner alltid i längden.

I ett av de bästa inläggen jag har läst på lång tid gör hon mig påminnd om varför jag betraktar henne som den bästa chef och ledare jag har haft.

Tack Marika