Inte ska väl jag inte?

Konkurrensen hårdnar. Individen är i fokus och många tittar på utifrån och undrar var all denna självcentrering kommer ifrån. Alla pratar om vikten av att bygga nätverk och personligt varumärke. I många andra länder har detta pågått länge.

Hos oss i Sverige upplever jag fortfarande att det är lite fult att sälja sig själv och sin förmåga och kompetens. Att vi ofta kopplar ihop detta med ett eget behov av att synas själv, att vi inte ser fördelen för de företag vi leder eller de produkter och tjänster vi säljer. Det är bara ett annat sätt att marknadsföra sig.

Vi vill ju inte gärna sticka ut och anklagar ofta de som blir mediala för att ha ett behov av att synas, fast det mer eller mindre har blivit ett krav för att kunna konkurrera.

Idag arrangeras kurser i hur man bygger nätverk och hur man skapar sitt personliga varumärke. I sanningens namn finns det ett behov för detta, förmodligen för att konkurrensen har ökat och den som inte syns finns inte, precis som reklam alltid har fungerat, men nu blir det mer personligt.

Jag träffar många människor som känner sig obekväma med detta, som samtidigt inser att de inte har något val, men jag träffar också människor som inte vågar och heller inte vill.

Senaste tiden har jag stött på ett antal människor som jobbar med kompetensutveckling i olika former. De arrangerar seminarier, frukostmöten, möten för att ge kunskap och dela med sig av kunskap. Få verkar komma, ingen har tid. Men det är inte bara det. Många har ett inbyggt motstånd kring att satsa på sig själva för att bli bättre i sitt jobb och som människa. Även om det bara kostar några hundralappar så är det svårt att be sin arbetsgivare om stöd. Och märkligt nog verkar det vara en majoritet som inte vågar, som är, ja just det kvinnor.

Det är en paradox att i denna mer konkurrensutsatta värld, så vågar man inte ställa krav på att få utvecklas. Vågar inte fråga om en kortare kurs, ett litet seminarium, nej man tar hellre egna pengar till detta. Å andra sidan finns det människor som tar för sig och inte frågar, man säger att; ”jag kommer att gå den där kursen, det är väl okej va”?

Jag vet inte om det är självkänslan som tryter, att man inte tycker att man är värd det, eller om det helt enkelt är svårt att ställa krav. Jag har träffat otaliga kvinnor som ofta sätter sig själva i ”andra rummet”. Oftast prövar man inte ens. Man kan ju bara få ett nej. Om någon anser att man begår ett fel för att man tar initiativ, kanske det är dags att fundera över den kultur som råder där man jobbar. Man måste för guds skull kunna sticka ut hakan lite då och då. Att fråga efter egen utveckling är ett sätt att visa engagemang.

Jag har pratat med ett antal personer på sista tiden som helt enkelt har begärt råd för hur de ska sälja in att de får unna sig personlig utveckling. Det är ju väldigt bra att man tar hjälp för att komma vidare, samtidigt visar det på någon slags redan uppgjort förväntan om att frågan i sig ska tas negativt.

Så vi lever i en paradoxal värld just nu, å ena sidan finns det de som jobbar för högtryck att förvalta och utveckla sig själva (och sitt varumärke) och de som känner sig obehagliga till mods att ställa en enkel fråga.

Den enda, som det verkar, framkomliga vägen just nu, är att träna på att våga ställa krav, rimliga krav. Och inse att konkurrensen kommer att öka än mer. Det finns många sätt att inte hamna på efterkälken. Det finns så många duktiga människor där ute, ni måste våga visa det för omvärlden. Med en god portion ödmjukhet förstås!