Mentorskap och coaching- mycket mer än ideellt arbete

Vart jag än vänder mig nuförtiden, verkar många jobba med mentorskap och coaching. Det är bra att det har blivit legitimt, så var det inte riktigt för 7 år sen när jag började jobba med professionellt mentorskap. Då var det lite skämmigt, att chefen inte kunde klara sig själv.

När jag började som mentor, såg jag att det fanns ett stort behov att hjälpa människor (i först hand chefer) i vardagen och att nå sina mål bättre. Att ha en bra process och struktur och att det gick att mäta var viktigt. Nådde man verkligen målet och var mentorn verkligen bra och skapade de förutsättningar som behövdes?

Då var det inte heller rumsrent att ta betalt. Idag är det mer självklart, men många ägnar sig åt detta ideellt och det är viktigt att kunna bedöma skillnaden för att ha rätt förväntningar. För mig handlar mentorskap och coaching om att verkligen kunna ställa krav på vad man får och vilken utveckling det ger, utan affärsöverenskommelse blir det oftast otydligt vad som förväntas. Jag har träffat många som är besvikna på att coachen eller mentorn prioriterar annat än det som man åtagit sig från start.

Jag minns en föreläsning jag höll i ämnet för 6 år sedan, debatten gällde skillnaden mellan mentor och coach. Själv har jag aldrig förstått varför man inte kan kombinera. En av deltagarna gick ut och slog upp skillnaden mellan coach och mentor i en ordbok. Jag var fascinerad att det berörde folk så mycket att hitta rätt och fel, istället för att se vad det kunde göra för nytta. Kanske fanns det ett behov att stätta en stämpel på vad mentorskap och coaching är, för att det skulle kännas tryggt.

Min enkla kommentar kring skillnaden mellan mentorskap och coaching är; ”en coach är aldrig bättre än någon av spelarna i laget, en mentor sitter på kunskaper och erfarenheter som medparten inte har”. Så varför bråka om vilket som är bäst, låt oss kalla det mentorcoach så får man allt i ett. För övrigt har jag aldrig gillat ordet adept, låter som man är i underläge och måste läras upp, så mentiee för duga så länge.

Idag ser det helt annorlunda ut, på gott och ont. Det finns fortfarande en förvirring kring begreppen och vad det innebär, men en hel mängd människor livnär sig på att ”coacha”. Inget fel i det, det finns ju uppenbarligen ett behov och det bidrar till att hjälpa på olika sätt. Och det är bra att människor tar hjälp för att komma vidare eller utveckla sig själva än mer.

Dock finns det en hel del som ägnar sig åt mentorskap och coaching utan att egentligen ha en gedigen erfarenhet eller bakgrund för det, nu kommer det i och för sig certifieringar, men vem som helst kan gå en kurs och kalla sig coach. Vi ska ju inte institutionalisera allt men jag tror det är viktigt att vara kritisk och en bra ”köpare” när man ska skaffa sig en coach eller mentor.

Mitt råd är att fråga efter vilket resultat som du kan förvänta dig. Hur jobbar personen? Vad har de för praktiskt erfarenhet av att vara chef och hur ser strukturen ut för ert gemensamma arbete?. Först då kan du få en bra bild över vad du köper. Det är också viktigt att hitta en person som kan hjälpa att utveckla, inte någon som bara positivt bekräftar det som redan görs utan som vågar utmana dig att verkligen ta de steg som behövs för att lyckas nå målet.

För er som inte skaffat en mentorcoach ännu vill jag verkligen rekommendera det. Jag vet många personer som verkligen har löst de där problemen som alltid gnager på jobbet, jag vet också många som byggt en bättre självkänsla och självförtroende, löst konflikter man inte trodde var möjliga och hittat sätt att kommunicera med sin chef och sina medarbetare. Mina egna erfarenheter som mentorcoach är bara positiva och jag får ständiga kvitton på att människor verkligen kommer framåt.