Det är bra att ha någon att skylla på

Som chef så ingår det att bli hånad, bespottad och beskylld. I alla fall om man läser vad en del medarbetare anser. Det har de betalt för brukar det heta.

Jag har alltid predikat att chefen också är en människa (även om vissa kanske kan undra ibland). En person som är värd sin respekt som alla andra oavsett titel och roll. Att det skulle vara okej att mobba chefen kan ju ändå inte vara meningen. Det man ger det får man, men som chef och ledare får man ibland ge utan att få, i alla fal får man vänta på det senare. Respekt är inget man får, det gör man sig förtjänt av.

Ändå upplever jag att många jag pratar med och som försöker att bry sig på allvar också blir misstrodda. Som om att det finns en hund begraven och att man egentligen är ute efter nåt. Fördomen mot chefen är stark och gör det inte lättare att försöka bryta mönster för sin omgivning. Ska man bedriva förändring, ja då är det ännu jäkligare och man blir enkelt föremål för bespottning.

När jag har bytt jobb och kommit in i ett nytt företag har jag ofta mötts av en redan uppgjord förväntan eller kanske rent utav fördom. Visst kan det ingå att bli föremål för människors frustration, men det är också viktigt att sätta gränser som människa och inte acceptera att man på grund av sin roll ska bli till annorlunda behandlad. Jag brukar därför berätta hur jag jobbar, vad folk kan förvänta sig och att jag gärna lyssnar och vill veta vad som funkar och inte funkar, men att jag inte accepterar snack bakom ryggen och fördomar om hur en chef är. Jag kommer att respektera alla men kräver också samma sak tillbaka.

Det brukar vara befriande att säga det och det hjälper också omgivningen att förstå och kanske också se att chefer inte överlag är hemska, utan är människor av kött och blod.

Det är enkelt att skylla på någon annan, och det brukar ju auktoriteter få utstå, föräldrar, lärare och sen chefen. När Sverige vinner någon lagsport, ja då höjs ledaren till skyarna, när de förlorar är allt lagledarens fel. Jag hörde av en vän att i tex Italien skyller man på publiken när laget förlorar, de coachade inte fram laget tillräckligt.

Är det så att vi har ett behov av att sätta oss upp mot auktoriteter generellt eller är det bara skönt att slippa ansvaret själv? Tågordningen ägare, styrelse och VD är ju ett kärt exempel. Tänk vad skönt det måste vara att hela tiden låta den som är sist i näringskedjan att ta skulden. Eller skylla på sin partner när man skiljs åt. Eller som vanligt, skylla på chefen.

Att hitta balansen mellan självkritik och att inte låta sig behandlas som skräp är svår. Att inte bli berörd när man möter människor och medarbetare som tror att man är ”ond” är svårt. Det slutar ibland med att många chefer går in i fällan att infria förväntningarna om den ”förskräcklige” och medarbetarna hurra gärna på.

Så det enda raka är att vara sig själv, sätta ner foten innan och visa att respekt går åt båda hållen. Se till att det inte finns någon att skylla på, bara sig själv. Om man nu överhuvudtaget ska leta syndabockar.